The only thing i ever need - Chapter 3

Den 2012-12-30, kl 00:01:21
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 8
''Harry'' Sa den lockiga, brunhåriga killen, och log med en stabil blick mot mig. ''Nice to meeting you'' fortsatte han.
 
''And the same to you'' svarade jag glatt, samtidigt som jag riktade blicken mot datorskärmen . Jag trodde att konversationen skulle ta slut där, så jag blev förvånad när han fortsatte
 
''what are you writing?'' Sa han, samtidigt som lutade sig över halva mig för att titta på dator skärmen där mitt skol arbete var uppe.
 
''ehm...just a school thing..'' sa jag generat och vände bort datorn den ganska stora datorn. Det var aldrig någon som fick läsa mina skolarbete, förrutom lärare. Och Lloyd. Ibland skickade jag mina arbeten till honom, för att han skulle läsa igenom de. Geografi, historia, biologi och alla tråkig ämnen var han världs bäst på, och jag menar det! 
 
''It's deutsh!'' utbrast han med entusiasm och flyttade sig ännu lite närmre mig, för att slippa ligga i mitt knä och läsa. ''I'm really good at that'' sa han och nickade mot skärmen. ''Ich heiße Harry'' sa han glatt och tittade på mig, för en fortsättning.
 
''Und ich heiße Isabelle. Wie alt bist du?'' fortsatte jag.
 
''18 Jahre alt, und du?''
 
''18 auch'' svarade jag på tyska. Han gjorde tummen upp med sin hand.
 
''Seriosly..I can't really speak deutsh. Just a few sentence'' skrattade han
 
''But you knew this'' sa jag, syftande på meningarna. 
 
''I knew that'' Han började skratta kort, och jag med. Inte för att det var roligt... ''Are you good at deutsh?'' frågade han mig sedan.
 
''I don't know. Maybe'' sa jag osäkert och ryckte på axlarna. Min mobil plingade till, och ännu ett sms från Lloyd dölk upp. 
 
Lloyd: I said, reply fast! I Can see that you've read the message, so why don't you answer, idiot? :D
 
Jag började skratta för mig själv, just för att detta var så typiskt honom. Men vi hade varit bästavänner så länge, så det med idiot var inte något ovanligt.
 
Till Lloyd: Sorry, I'm at the library!!xx
 
''Your boyfriend?'' frågade Harry och höjde på ett av hans ögonbryn. 
 
''No, it's Lloyd'' förklarade jag, och la sedan snabbt bort mobilen, för att inte verka för osocial. ''What are you writing, then?'' sa jag och tittade mot hans papper, där raderna fortfarande var tomma, och pennan låg bredvid.
 
''I'm not writing. I'm trying to think'' sa han och drog ut på ordet 'trying'. 
 
''Think of what?'' frågade jag honom.
 
''I'm trying to figure out a new song text''förklarade han smidigt. Jag tittade på hans lockar, som hängde runt hela huvudet. Det var ganska ovanligt att ha sådanna lockar.
 
''Are you song writter?''Han tittade en aningen förvånat mot mig, innan han genast fick fram ett leende istället. 
 
''kind of. It's complicated'' sa han och ryckte på axlarna.
 
''I'm sure I can keep up'' sa jag med en frågande blick.
 
''I'm in a band..and...yeah'' 
 
''So, you're a singer?'' sa jag och log stort. Jag hade alltid älskat musik. All sorters musik. Han nickade.
 
''What are you doing at your free time, exept being here?'' frågade hn sedna och vände kroppen mot mitt håll, för att kunna prata.
 
 
Vi satt och pratade ända tills jag sett att det blivit mörkt ute, och då hade jag tittat på klockan och sett att den redan blivit halv sju. Herregud, vi hade ju suttit här i flera timmar. Och jag hade inte gjort något alls!
Jag började resa mig upp och packa ihop mina saker, och Harry började resa sig och göra detsamma. Han drog rocken på sig, och halsduken placerade han runt sin hals. Vi plockade undan i tystnad, och när vi var färdiga, gick vi båda ganska så sakta, sida vid sida, mot dörren. 
Precis utanför stannade vi båda upp och tittad emot varandra.
 
''It was nice to meeting you, Isabelle'' sa Harry, med ett stort leende.
 
''It was nice te meeting you to, actually'' sa jag och skrattade lätt. Han andades ut en gång, innan han öppnade munnen för att börja säga något, men stängde den igen.
Jag tittade på klockan på kyrkan och insåg att jag skulle vara hemma om fyra minuter. 
 
''Oh, shit! I have to go! I have to be home in four minutes! Maybe we see each other sometimes!'' sa jag och började gå bortåt. Jag vinkade lätt till Harry som stod kvar och tittade efter mig, ochn han gav ifrån sig en lätt vinkning och ett leende som fyllde hela hans huvud, och det var det sista jag såg av honom, inna jag blickade rakt fram och skyndade på stegen ännu mer för att inte komma hem försent. 

The only thing i ever need - Chapter 2

Den 2012-12-23, kl 22:34:00
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 10
Jag vaknade upp av att mobilen vibrerade i handen. Jag slog snabbt upp ögonen, för att se att klockan var sju. Jag hade somnat med hörlurarna i, eftersom att det första jag gjort när jag kommit innanför dörren där hemma, var att springa in till mitt rum, bokstavligt talat. Efter att ha hört mammas skratt och dunsar var det verkligen inget jag ville stanna kvar och varken se eller höra på. 
Klockan var sju så jag steg upp och tog några steg fram till garderoben för att se om där fanns något jag kunde ta på mig idag. Efter att ha letat ett tag så fick det bli ett par jeans och en jeans skjorta. Ordinary
Jag tänkte inte gå ut förrens jag skulle gå, i princip, eftersom att de antagligen var kvar där ute i hallen. Så istället satte jag mig på sängen och drog fram min väska för att dubbel checka så allting låg där i, för skolan. Mina nycklar låg på skrivbordet, vilket jag snabbt ändrade genom att gå och hämta de och stoppa ner de i min väska. Hörlurarna som låg kvar i sängen så dem tog jag med mig i farten och gick med försiktiga steg mot dörren, för att inte få de att vakna, eller vad de nu gjort.
 
Meddans jag gick mot skolan så insåg jag att det inte alls var speciellt kallt idag. Verkligen inte så som de andra dagarna varit, vilket var väldigt possitivt. Kyla och jag passade inte ihop, om man uttrycker sig så.
Jag sparkade på en sten som låg på den ny asfalterade vägen, och följde den ed blicken, ända tills den åkte nerför trottoar kanten.
Bussar susade förbi på gatan, tätt i följd av massor med taxi bilar och personbilar. Det var mitt i rusnings trafiken då alla skulle till jobbet, skolor osv. Men värst var det på eftermiddagarna. Och helgerna...Ush.
Jag tittade ut över allt folk som gick här. Jag kände igen två tjejer från min skola, men annars var där ingen annan jag sett förrut. London är väll inte jätte litet heller...
 
 
Efter att det ringt ut i skolan, så började jag gå mot mitt skåp för att ta mina grejer och gå emot biblioteket. Det låg ganska exakt i mitten mellan vårt hus och skolan, så det var perfekt. Trädens kronor vinglade en aning, då det börjat blåsa mera nu, villket gjorde att det automatiskt blivit kallare. 
När jag nått dörren till biblioteket, så gick jag snabbt in och blikade runt för att se om det va mycket folk idag. 
Nepp, inte mycket alls. Nöjt började jag gå emot hörnet längst bort från dörren, där jag alltid satt. Det hade blivit en vana att alltid sitta här. När jag steg fram runt en bokhylla, så blev jag mycket förvånad uttav synen framför mig. Där satt någon annan! En kille dessutom, så det var inte riktigt läge för mig att be honom flytta sig. 
Han måste ha hört mina steg, då han blikade upp och tittade på mig. Jag stod som förstelnad på platsen, och insåg att det måste ha sett ganska onormalt ut. Men vem vill vara normal?
Jag försökte snabbt bestämma mig för ifall jag skulle gå därifrån, eller sätta mig vid samma soffa. Och andra sidan hade det väll varit underligt, ifall jag bara vänt på klacken och gått därifrån. Innan jag hann tänka för mycket så började killen le med mot mig.
 
''You use to sit here, right?'' frågade han, fortfarande med ett leende på läpparna, och hade just släppt pennan han hållit i handen, på bordet.
Det tog ett tag för mig att förstå att det var mig han tilltalat, så jag tittade mig omkring ifall det verkligen var mig han menat. Det fanns ingen annan här.
 
''ehum..yes..'' sa jag, en aning dumt. ''But it's okay, I can take another sofa'' la jag snabbt till, så att han inte skulle tro att jag trodde jag hade egenrätt på denna.
 
''Or we can share'' Sa han, och log ännu en gång. Han hade ett fint leende, som gjorde att hela hans ansikte såg väldigt lätt och glatt ut. 
 
''I guess'' svarade jag, och gick försiktigt mot andra sidan av soffan, och slog mig tyst ner. Min mobil la jag upp på bänken, jackan hängde jag på armstödet och datorn och böckerna la jag upp på bordet framför oss, och började öppna upp. Min mobil, som låg mitt emellan mig, och den fortfarande okända killen, började lysa, och snabbt såg jag att killen kastade en blick på den, där ett sms lös upp. 
Han insåg att jag sett han kolla, så han mumlade ett halv generat ''sorry'' och tog samtidigt upp pennan som låg på bordet och tittade djupt in i pappret med text framför sig.
 
Lloyd: Hey my favorite! Hope you're doing fine and don't spend to much time, thinking about me. Haha, joke! I miss you like crazy, and I have something to tell you. I'm going home soon!!! AWESOME, RIGHT!? Yeah, I thought so. What was it, 4 month since last time we saw each other? Anyway, that will change, Very soon! Reply as fast as you can, cause I'm in a car...and you know what I think of this...
Love you! xx
 
''oh my goood'' sa jag för mig själv, och log stort mot mobilen.  Lloyd var min bästavän, och hade varit det sedan många år. Hans pappa hade gått bort i en bil olycka, så han och hans mamma hade valt att flytta till USA för ungefär ett år sedan. Vi hade självklart inte setts alls lika mycket nu, men vi pratade med varann en del. Några gånger i veckan, så mycket vi hann.
När han flyttat, hade vi båda vart rädda att vi skulle tappa kontakten, men vi hade lovat varann att inte göra det och att hålla vår starka vänskap uppe. Hittils hade det somsagt gått bra. 
 
Jag insåg att jag inte satt ensam, utan att killen satt brevid mig och kollade på mig. Jag skämdes när jag tänkte på att jag sagt det högt, men vände mig sedan mot honom.
 
''I forgot you were here'' sa jag, och skrattade lågt.
 
''Thank you'' svarade killen, på skoj, samtidigt som hans klingande skratt hördes högt. Det var fint.
 
''I didn't mean it like that''
 
''So..what's your name?'' frågade han, och tittade undrande på mig.
 
''I'm Isabelle, and you?'' svarade jag.
 
 

Vem tror ni att killen är? Några gissningar? ;)
Kommenterar ni snabbt, så får ni nästa kapitel på julafton! xx
 
 
 
 

The only thing i ever need - Chapter 1

Den 2012-12-13, kl 15:05:21
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 11
       
 
Jag stängde snabbt ihop boken och suckade djupt. Jag hade suttit här i 3,5 timmar och bara pluggat. Fast jag klagade inte. Verkligen inte. Jag älskar att sitta på biblioteket, och inte bara för att jag älskade att läsa. Det var något här som gjorde att jag alltid fick ro här, oavsett om det var mycket folk, för här va alltid lugnt. De flesta kom hit för ungefär samma anledningar.
Jag stängde ner locket på min dator, samtidigt som jag blickade mot klockan som hängde på väggen av det stora biblioteket. Det var 25 minuter tills jag skulle vara hemma, så jag behövde inte gå förrens om typ tio minuter, då det tog ungefär 10 minuter att gå hem.
Jag drog på mig jackan efter att jag försiktigt lagt ner böckerna och datorn i min väska, och började långsamt dra mig mot dörren. Påvägen ut så fastnade blicken på en stor gul lapp som hängde på väggen. 
 
''The Library will be closed between 5-11 of march because of rebuilding. At the 11, you're all welcome back! ''
 
Jag suckade för mig själv meddans jag läst den, samtidigt som jag tryckte dörren ut för att komma ut. I en hel vecka skulle det vara stängt på grund av ombyggnad. Vad skulle jag göra i en hel vecka då? Det var ju här jag alltid gick. Varje dag efter skolan hade jag alltid gått hit för att plugga eller bara ta det lugnt och läsa eller något. Det var bara detta som betydde något för mig. Här var det en så skönt att bara...släppa allting och vara i sin egna lilla värld, där bara lugnhet  existerade. Till skillnad från hemma..
 
Jag beredde mig på de kalla vindarna utanför när jag puttade upp dörren för att gå ut. 
Jag gick längst Londons gator och tittade på allt folk jag mötte påvägen. Folk som gick och skrattade med sin partner eller kompis, familj eller syskon. Jag fastnade med blicken på en kvinna som gick med en tjej i min ålder, och jag antog att det var mamma med sin dotter. De svängde in på forever 21 och tonåringen började genast rycka i de fina klädesplaggen som hängde snyggt på olika ställningar runt om på hyllorna. 
När jag såg de, så påmindes jag ännu en gång om att det var det livet jag alltid velat ha, den familjen jag alltid drömt om att få, som jag inte hade.
Jag tryckte in koden till vår port och skyndade mig in i det, en aning varmare trappen för att sedan skynda mig uppför de tre trapporna som alltid var lika jävliga, då de kändes som att det var en mil mellan varje trappsteg. De trodde väll att vi alla var 2 meter långa..
Flåsandes, öppnade jag dörren långsamt, för att direkt höra et högt skratt från mammas sida. Det var alltså samma visa, idag igen. Att hon aldrig förstod.
Gemenskap, kärlek, glädje...det var de orden som saknades i vår familj.
 
 

kapitel 44 - Last chapter

Den 2012-12-08, kl 23:56:29
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 13
''so...you just...got there?'' frågade Liam förvånat.
 
''yes..kind of?'' svarade jag. Jag hade nyss berättat för killarna om vad jag gjort igår. Eller ja, Niall visste redan för Ida hade redan pratat med honom. Och nu satt han på ett plan påväg till Irland för att hälsa på sin familj meddans vi hade lite extra tid.
Egentligen hade jag inte tänk att berätta förrens när jag kom hem efter dejten ikväll, men de hade tydligen märkt att jag varit en aning glad, vilket jag varit, och förstått att något hänt.
 
''I'm proud of you'' sa Harry entusiastiskt. 
 
''You should'' sa jag skämtsamt, och plockade sedan upp min handduk från soffan, för att dra mig mot duschen.
 
''Where are you taking her tonight?'' frågade Zayn. Det var just det jag hade funderat på halva natten, typ. Jag ville inte ha något för stort, men inte heller något sådär..som Mc.donalds precis... och nej, jag underskattar inte Mc.donalds. bara lite.
 
''I'm taking her to just a simple normale restaurant. I mean...It's not like we'r together. We are just meeting, to see  if things could work out and be like it was. Or is it to boring with that?'' Det sista sa jag lite tveksamt, då jag inte visste om jag kanske borde sattsat lite högre...
 
''No Louis, it will be great!'' sa Liam och log stort mot mig.
 
''Yeah, i think so to! It sounds perfect'' instämde de andra. Jag nickade tacksamt mot de, för att de hjälpt mig. 
 
''I've not idea what i should wear, so after my shower, someone have to help me'' sa jag och började gå mot badrummet, med handduken i handen.
 
''You are nervouse, sweetie'' sa Zayn, och blinkade med ögat mot mig, och jag gav honom ett leende och mitt lång finger, och lämnade de andra skrattandes bakom mig.
 
 
Efter duschen, så ställde jag mig med rakhyveln i handen och raklödder i ansiktet, och drog flera, lätta drag över min haka och runt om. Jag stirrade på min egen spegelbild och tittade noga så att jag inte missat något. Det hade ju varit lagom pinsamt att komma dit, halv rakad..
 
Jag öppnade dörren och möttes av skrik och skratt utanför, och såg att Zayn och Liam spelade fifa, djupt koncentrerade och skratten kom från Harry. 
 
''nerds'' suckade jag, samtidigt som jag gick för att titta vem som gjort flest mål. Zayn var verkligen sämst på fifa, så det var ganska väntat att han låg under med typ sex mål. Harry var bäst på det, och det var därför ingen vågade möta honom. Rädd för att förlora..
 
''Harry, are you busy?'' frågade jag honom, efter att ha tagit en titt på klockan och snabbt konstaterat att jag skulle hämta upp henne om en timme.
 
''No, do you want help?'' frågade han mig, och slet blicken ifrån tv:n.
 
''kind of'' skrattade jag. 
 
''I thought it was only girls who use to do like this, but i was probably wrong'' skrattade han.
 
''oh, shut up and go out and play fifa instead'' muttrade jag. 
 
''I was just kidding'' skrattade han. ''So...do you want all dressed up clothes, or just...you know..jeans and a handsome sweater?''
Jag tänkte efter lite. Det var nog inte så bra att komma med kavaj, precis. Nej, gud...nej det tar vi inte...
 
''I think the second idea was the best'' log jag.
 
''Alright, boss!'' sa han och försvann snabbt in i min garderob, meddans jag satte mig på sängen, i bara mina kalsonger och väntade. Efter ett tag kom han tillbaka med ett par mörka jeans, som satt ganska så tajt runt mina ben, och en vit stickad tröja, som jag inte ens visste att jag hade?
Men det såg hur som helst bra ut, så jag drog på mig det, och sedan ställde jag mig framför spegeln, för att lägga håret någorlunda okej.
Jag vände mig nervös om mot Harry, och kollade med en frågande blick på honom. Han gjorde tummen upp och log mot mig.
 
''Just take it easy'' sa han och reste sig sedan, och vi gick ut.
 
''thank you Harry, by the way'' sa jag glatt, innan jag kollade på klockan och såg att jag fick börja dra mig mot bilden nu, ifal jag inte ville komma försent.
 
Jag drog på min mörklå jacka, och ett par skor som passade till det jag hade på mig och tog en sista titt i hall-spegeln och kände i fickan så jag hade allt med mig.
 
''Okey, I'm going now. Bye'' ropade ajg och öppnade dörren.
 
''Good luck, boo bear!'' ropade de, och jag skrattade åt de. Inte det namnet...
 

Jag satte på värme i bilen, såfort jag startat den, då det var -6 grader ute. Hon behövde ju inte frys direkt när hon kom in i bilen. Hela bilresan satt jag och nervös trummade på instrument brädan, och stannade för de hundra femtion ljusen på vägen. 
När jag svängde upp mot gatan, så sajag högt till mig själv ''Take it easy''.
Jag parkerade bilen utanför, och gick igenom snön mot hennes hus, samma sträcka som jag gått för ungefär 24 timmar sen, fast i annat ärende.
Jag tryckte nervös på ringklockan, och hon öppnade bara några sekunder senare. Jag möttes av hennes stora leende, och kunde inte låta bli själv att bli jätte glad. 
 
''hey'' sa hon glatt.
 
''Hello. You look beautiful'' sa jag efter att blikat ner på hennes klädsel.
 
''The same to you'' sa hon gillande. Vi började gå mot bilen, sida vid sida och jag öppnade grinden och lät henne gå ut först. Hon log när hon passerat mig och tittade sedan på bilen.
 
''New car?'' frågade hon.
 
''yes'' svarade jag enkelt. 
 
''looking good'' sa hon gillande och jag log mot henne.
 
''so...now we'll start over from the beggin and make things slow, right?'' 
 
''right''
 
''I'm Louis'' sa jag och sträckte fram handen.
 
''And I'm Ida. Nice to meeting you''
 
''The pleassure is all mine'' log jag. Meddans hon höll kvar handen i min, så skrek hela min kropp av lycka.  Jag var gladare än vad jag varit på länge, och det kändes som att allt det vi gått igenom under dessa månaderna egentligen var bra. Vi hade antagligen båda lärt oss av våra misstag och sedan hittat tillbaka till varandra igen och det hela hade i sin tur gjort oss båda starkare. Inte bara var för sig, utan tillsammans. Det var som att allting just fallit på plats.
 


Och det var sista kapitlet. Skriv gärna en kommentar om vad du har tyckt! 


Den nya novellen kommer att komma upp i början av veckan, då jag redan börjat skriva på den, hehe...
Och är det någon som kan gissa vem den nya kommer att handla om?  :)

kapitel 43

Den 2012-12-08, kl 22:17:17
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 4
Jag drog rocken tätare om mig och huttrade till ute i kylan. Jag blickade ut över allt folk som gick i parken denna kväll. Människor som gick ute med hundar, föräldrar som höll koll på sina barn som lekte i snön, par som gick och höll  varann i handen. Det var i slutet av januari och det hade var fortfarande snö på marken. Mörkret hade lagt sig över London och det var fredags kväll, vilket betydde att jag inte alls visste om personen jag nu var påväg till, skulle vara hemma ens.
 
Jag hade gått här flera gånger än vad jag kunde minnas i sommras, så trots att jag inte gått denna vägen på flera månader, så kunde jag vartenda liten sväng utantill. Jag svänge upp höger, där jag visste att det var ungefär 5 minuter kvar tills jag nått min slut destination. Hennes hus.
Jag såg upp på den långa vägen, som jag visste gick rakt fram i flera kilometer, men jag skulle svänga vänster vid nästa gata. 
Tanken slog mig att jag inte hade någon aning alls om vad jag skulle säga. Jag hade sagt allt jag ville henne, så det var egentligen inte därför jag gick hit. Inte för att försöka få henne tillbaka. Det hade jag försökt med i flera månader, utan resultat.  Jag hade lovat mig själv att efter  det på nyår, så skulle jag ge upp. Men efter det som det fanet sagt på vår meet & greet, så var jag bara tvungen att gå hit. Jag hade somsagt inget att säga, egentligen, men jag var liksom bara tvungen.
 
När jag nu kommit fram till huset, så kikade jag över staketet, för att se ifall det såg ut som att det var någon hemma. Vardagsrummet var tänt med ljus och små lampor, men resten av huset var ned släckt, men jag öppnade försiktigt grinden iallafall, och gick så tyst jag kunde mot dörren. Jag tryckte snabbt på ringklockan, och tog sedan två steg bakåt, i ren rutin, innan jag andades in och ut, två djupa andetag, i nervositet.
Jag hörde ett skratt jag mycket väl kände igen inne ifrån, och sedan hörde jag henne säga något. Vad det var hon sagt visste jag inte, då jag var helt inne i att hon var påväg hit, mot dörren.  
Dörren öppnades, och där stod hon. I klädd jeans och en hollister t-shirt och bara tittade förvånat på mig.
 
''Hello'' fick jag fram, och fick anstränga mig för att inte stå där och le som en fullständig idiot.
 
''Hi Louis'' sa hon, och granskade min klädsel. Låg musik hördes i bakgrunden, och jag hörde svaga toner av kiss you med Ed sheeran.
Jag visste inte om det borde vara jag som sa något, eller om det var hon. 
Tillslut så kändes det bara allmänt konstigt, så jag började tänka ut något i huvudet.
 
''I guess you don't know why I'm here?'' frågade jag. Hon skakde på huvudet. ''Ehm..no...me either'' 
Hon drog på smilebanden, och fick ur sig ett litet skratt vilket resulterade till att jag också log.
 
''How are you?'' sa jag sedan.
 
''I'm fine. How are you, Louis?'' Hon la benen i kors och lutade sig mot dörr karmen.
När hon stod så, så påmindes jag om alla gånger som hon sått sådär, och väntat på mig när vi till exempel skulle iväg.
 
''I'm good, thank you'' Hon log, ännu en gång.
 
Det hade gått 1,5 månad sedan nyår, vilket betydde att vi inte setts på 1,5 månad, och innan det var det inte sedan slutet av sommaren om man bortser från gången på stan när vi sött på varann, då vi handlat julklappar båda två. Det hade gått ungefär 2 och en halv veckan sedan vår meet & greet, då jag inte bestämt mig för att komma hit förrens nu.
 
''Idaaa?'' hördes en röst inne i från, och hon vände sig om för att svara, antagligen.
 
''Wait a second'' ropade hon åt människorna där inne, innan hon vände sig mot mig. ''Danielle and Perrie are here'' sa hon.
 
''Ah. Are you going out?'' frågade jag. Hon skakade på huvudet.
 
''No, just a movie night with candles and lot's of sweets'' skrattade hon. ''how about you?''
 
''Nothing much''
 
Det blev tyst ett tag och vi båda bara såg på varandra. jag tog ett steg frammåt, innan jag harklade mig.
 
''I've no idea how you feel, but i was just..you know..I just came here to check. Cause.. i heard..'' började jag.
 
''Nothing has changed since the summer, Lou'' sa hon tyst. En varm känsla spred sig innuti mig. 
Efter ett tags tystnad så tittade jag upp på henne och märkte att hon redan tittade på mig. 
 
''Maybe we should just...meet again. And take it all over again. From the beggin?'' frågade jag.
 
''Do you want that?'' frågade hon, med ett leende på läpparna.
 
''If you want?'' Hon nickade till svars.
 
''so...tomorrow night?'' frågade jag. ''at 7pm?''
 
''sounds great'' Hon tittade på mig och sedan bakåt mot vardagsrummet.
 
''You should get back now. But we'll se each other tomorrow night, right?'' 
 
''course. Tomorrow night it is!''
 
''Okey'' sa jag och började gå bakåt. ''Have a great night, and tell Dan end Perri I said Hi'' sa jag, samtidigt som jag började gå mot grinden.
 
''I will'' ropade hon.
 
Jag öppnade grinden, och började gå hemmåt igen. Emot lägenheten. Min mobile plingade till, och jag drog lätt upp den från jeans fickan.
 
Ida - where should we meet?
 
Jag log när jag knappade in  ''I'll pick you up'' innan jag la tillbaka mobilen i fickan och gick och log för mig själv. Såhär glad hade jag inte varit sen i sommras. And it was the same reason.
 


Detta är det näst sista kapitelt ur ''you just gotta believe'' och den nya börjar antagligen redan om någon dag, då jag är typ över taggad på att skriva ;)
 

kapitel 42

Den 2012-12-05, kl 22:02:56
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 8
Andrew : can i come over? x
 
Jag knappade snabbt in ''sure xx'' och la mobilen på nattduksbordet. Okej. Nu måste jag berätta vad det är som har hänt. Han har faktiskt rätt att få veta. Det är verkligen inte schysst att vara tillsammans med honom, när jag inte känner på  det sättet för honom. Hur han kommer ta det, har jag ingen aning. Egentligen vet jag inte om vi varit sådär riktigt inlove, om man tänker efter. Från min sida var det ju det. Hade jag insett... 
Andrew hade varit där för mig hela tiden, så att berätta det för honom var svårt för mig.Jag visste somsagt inte hur han kände och hur han skulle ta det. 
Ytterligare en dag hade gått, och idag hade jag åtminstonde ätit. Eller ja..Niall hade praktiskt taget tvingat i mig mat. Både glass och pommes.....o en jävla massa cola...
 
Jag kom nyss på att jag satt i en stor tröja och under kläder under mitt täcke...men vad gjorde det? Vi hade sovit tillsammans..Så det gjorde inget.
 
Efter att de hade ringt, så gick jag nerför trappan, en aning nervös. Jag hade ju ingen aning om hur han skulle reagera..
Jag öppnade dörren försiktigt och hittade honom där, med ett stort leende på läpparna, jacka, halsduk, mössa och sedan det lockiga håret som stack ut lite på sidorna.
 
''come on in'' sa jag och försökte mig på ett leende. Om jag lyckades visste jag inte..
Han kom in och vi kramades, innan jag rös till för att han var så väldigt kall. 
 
''how are you?'' sa han lugnt.
 Jag ryckte på axlarna. ''i don't know. How about you?'' 
''Tell me, will ya?''
''ah, it's nothing'' sa jag, och försökte le. Han tittade konstigt på mig och var precis påväg att säga någonting, när jag snabbt sökte i min hjärna för att hitta något att säga ''so, let's get upstairs?''
Han nickade och följde mig upp i trappen. Jag la armarna om min kropp och rös till. Blä för detta jävla väder!
 
Jag slog mig ner i sängen meddans han satte sig på stolen på andra sidan rummet. Det var nästan lite...läskigt. Han brukade alltid sätta sig med mig i soffan. Det var som att han redan visste. 
Men jag skakade bort tanken. Han visste inte. Då skulle han inte sitta här och le och va hur glad som helst.
 
''Why have you been here in like...6 days?'' frågade han sedan. 
 
''ehm...i...eum..i haven't feel so good..and yeah'' stammade jag fram. Han tittade på mig med en 'really?' blick. Jag stirrade ner i knät. ''Or..I haven't...i didn't...ehm..'' Fan. Vad fan skulle jag säga för att reda ur detta?
 
''been what?'' jag vågade inte titta upp och möta hans blick.
 
''I've been ill. And just..ehm..not felt that good...cause of..something'' 
 
''cause of what?'' sa han. jag kände hans frågade blick på mig. Jag tittade snabbt upp, och sedan åt sidan igen.
 
''nah..just..nothing'' sa jag och skakade på huvudet som i 'glöm det'.
 
''I think it has to do with something at new years eve'' Jag stelnade till för några sekunder och kunde knappt andas. Hade han sett oss? Nej..han var inte där. Fan vad dum jag är...
 
''why do you think that?'' sa jag och försökte spela lugn.
Han började plötsligt skratta åt något. Åt mig? No idea. Jag tittade frågandes på honom.
 
''Stop pretending'' sa han och blinkade åt mig. THA FUQ?
 
''whaaat?''
 
''Just because I'm a boy, dosen't mean I'm a retard'' skrattade han. ''I've seen your feelings for him the whole time''
 
''what feelings? for who?'' Nu förstod jag inte. Hur kunde han veta?
 
''Stop pretending, i said! I know you've never been over him and i knew somethings was going to happen at new years eve between you''
 
''what? how?''
 
''sometimes you're just..aah..nothing'' skrattade han. ''Look. I've know it since...forever. And then...when i was away...or..before i did go, i talked to Louis and..''och där avbröt jag honom.
 
''what?! to HIM? WHY?!'' sa jag allvarligt.
Han skrattade åt mig  meddans jag själv satt i hel chock.
 
''I told him what I knew. And then i told him to try and then...i won't tell you more'' Sa han med ett skratt.
 
''you have to tell me everything'' klagade jag, och reste mig upp i ren frusteration.
 
''nooope, I've promised him'' skrattade han. 
 
''you...you can't!''
 
''ofcourse I can'' sa han, fortfarande skrattandes åt mig. ''So...I hope it went greeeeaat?'' sa han med ett stort leende. Jag tittade ner i marken, och skämdes faktiskt en aning. Och jag var arg. På mig själv. Ja fyfan vad arg jag var! Jag hade bara låtit min sista chans rinna ut. Jag hade kunnat ta vara på den och få allting som jag ville. men NEJ nu hade jag sumpat allting. Sumpat mitt liv..
''What have you done?'' Sa han allvarligt. Jag fortsatte att titta ner, rädd för att möta hans blick..
Och HUR skulle jag nu förklara detta!?
''Just tell me'' sa han och satte sig bredvid mig.
 
Och så började det igen. Allt jag sagt till Niall igår...
 
 
 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Louis Perspektiv:
 
 
 
 
''Louis,  time for the meet  adn greet!!'' ropade Paul genom dörren, och jag rest emig snabbt upp, efter honom för att följa med.
Jag och de andra killarna gick lugnt in genom dörren där det väntade 12 tjejer, som antagligen skulle skrika vilken sekund som helst.
och....
DÄR kom det.
Vi gick glatt emot de, och de kollade allihopa spänt mot oss, och några av de fotade och andra höll i block beredda på vår ankomst. Vi allihopa ''delade  upp oss'' på gruppen med tjejer, och började direkt fråga hur de mådde osv..
 
''Could you write your name at m arm, Lou?'' frågade en mörkhårig tjej. 
 
''And make your mum angry? never!'' sa jag och himlade med ögonen, och vände mig om, men vände mig snabbt tillbaka och skrattade, för att visa att jag skojade.
''ofcourse babe!'' Sa jag med ett leende, och tog emot pennan och började skriva på hennes arm.
 
Jag vandrade runt bland alla tjejerna, och sedan kallade Paul på oss och sa att det var dags att gruppbild och sedan var vi tvungna att lämna, för att ha konseten om 2 timmar.
 
Precis innan tjejerna skulel gå, så sprang en av de fram till mig och viskade något till mig som fick mig att bli väldigt förvånad.
 
''She isn't in school and she's depressed.

© Headerbilder från WeHeartIt