You Just Gotta Believe -Kapitel 19.

Tillslut hade jag fått ur Harry allting. Varför han var ledsen, vill säga. Det var för att varje gång han ser på mig och Lou så fick han den känslan av att han aldrig kommer hitta något lika perfekt. Han ville ha något som var så perfekt och lätt, som det var för oss, men att han tappade hoppet.
’‘Harry...You know that you will find your perfect girl. Have patience. I promise, when you stop looking and searching for her, she will come. There’s one for all of us. It’s worth the wait, isn’t it?’’
’’i know, you’re right. But sometimes i’m just...i don’t know’’ han stannade upp och tog ett djupt andetag, för att lugna ner sig. ’‘Sometimes it just fels like no one will ever se me as me. How am i going to know if they like me for Harry Styles och for...me?’’
’’I promise Harry’’ sa jag och la handen på hans. ’‘When the one is coming, you will know that she love you for you’’
Han tittade på mig och gav mig ett leende. Ett leende som faktiskt såg äkta ut, med skillnad från de tidigare idag. I eftermiddags.
’‘thank you Ida. Thank you for listening on my...shit, problems, call it what you want to. It actually means a lot that you listening’’ Jag vände mig och gav honom en kram där vi satt på sängen, och just då hördes jag hur dörren öppnades.
Louis kikade in. Och hans min var...konstig.
’‘what the fuck are you two doing...?’’ Åh Louis. Nu skulle han få ett jävla utbrott för att han kommit in precis när vi kramades.
’‘hugging each other?’’ sa jag. Harry bara satt där.
’‘what happened in here?’’ Han tittade på oss båda i en sekund, innan han såg min hand över Harry’s arm och han direkt fortsatte, utan att låta oss säga något. ’’or do i even want to know?!’’
’‘Louis, could you slow down a bit?’’ frågade Harry.
Han stod och stirrade på oss i dörröppningen. De andra killarna, som antagligen hört Louis höga ord, kom halvt springande och ställde sig bakom Louis.
’‘why are you yelling, Lou?’’ frågade Liam.
’‘ask them’’ sa han och pekade på oss. ’’or, look , should i maybe say..’’
Alla var tysta i kanske en halv minut, knappt ens andetagen hördes.
’‘Ehm, to be honest...i don’t even know what to look at that might have something with your yelling to do?’’ Sa Niall sedan.
Jag fick verkligen behärska mig från att börja skratta rakt ut. Jag satt och knep ihop käkarna och höll hela ansiktet stilla och i stel form.
Jag tittade på Niall som kollade oförstående runt sig. Hans blick fastnade sedan på min sammanbitna. Vi stirrade på varann, och båda verkligen försökte att hålla skrattet inne. Inte för att detta var något kul, utan för att Louis bara tog förgivet att alla hans bästa vänner och jag hade något ihop. Först Niall, och sedan nu Harry. WHO’S NEXT!? typ...
’‘Louis...take a look at Harry’s face’’ sa Liam tyst. Han hade antagligen precis sett att Harry gråtit.
Det var tyst ett tag, innan Louis hastigt drog för andan, för att han säkert också insett att hans bästavän suttit och gråtit och han stod och skrek på honom och anklagade honom för att sitta här med mig.
’‘Harry, have you...?’’ sa han tyst. Harry sa ingenting. Utan bara satt och stirrade rakt ut. Jag reste mig upp från sängen och började gå mot dörren där alla killarna stod, utom Harry som satt kvar i sängen.
’‘Yes he has, and you blaming him for having something with me, or what it was. Great way to making him feel better’’ Jag styrde mina steg förbi de, ut ur rummet och ut.
Jag kände en hand på min axel och vände mig snabbt om. Niall stod bredvid mig i hallen.
’‘Niall, stay with Harry. Please’’ Han nickade, och jag gav honom en kram och ett leende. Jag var i desperat nöd av att vara ute. Frisk luft. Jag drog snabbt på mig mina skor, innan de ens hunnit tänka för mycket. Speciellt Louis.
Snabbt gick jag ut från ytterdörren och stängde den snabbt efter mig och satte fart ut mot skogen, eller vad det var. Skog, vägar, byar, hus och en helt fantastisk utsikt. Deras hus låg lite på en udde. Eller kulle. Call it what you want. Så man såg ut över allting. Byarna, skogarna och man såg till och med en bit av sjön.
Louis svartsjuka var väldigt söt. Men när det gick ut över hans vänner som satt och grät så var det lixom inte okej längre. När Harry satt och grät och han kom in och trodde något helt annat. Niall kunde ändå ta det på ett annat sätt. Han tyckte det ju bara var kul, precis som jag tyckt. Men när Harry satt och var ledsen, då gick det för långt.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt