You Just Gotta Believe -Kapitel 20.

Jag bara gick och gick. Vart det var hade jag ingen aning om. Benen drog i mig, kändes det som. Jag hade iallafall varit smart nog att ta med min mobil. Så gjorde de aldrig på film eller i böcker. Där glömde dem den alltid hemma och så var alla och letade efter den som stuckit. Men då var de väll tur att jag va smart och att detta inte var något film, hehe.
Jag fortsatte att gå lite till innan jag stannade vid någon äng. Tur jag har bra minne och var helt säker på att jag skulle hitta hem igen. Eller inte hem. Hem till Louis.
Varför blev Louis egentligen så jävla sur? Han överreagerade så väldigt mycket. Inte ens kunde man ha kompisar utan att han skulle bli svartsjuk och arg. Harry hade antagligen bara skrattat åt Louis reaktion, precis som vi anda var väldigt nära på att göra, ifall det inte vart så att han faktiskt suttit och gråtit. ÅH HERRE GUD. Jag hade bara lämnat Harry mitt i det. Herregud. Hur jävla dålig får man vara? Jag drog snabbt upp mobilen och såg att jag hade några olästa medelanden och obesvarade samtal, men det hade jag fan inte tid för nu, så jag tryckte upp Harrys och min konversation, och skrev snabbt ett sms.

’‘Harry, I’m so sorry for just leaving you. I’m horrible, i know. SORRYSORRYOSORRY! xx’’

Jag satt lite halv nervöst och fingrade på mobilens glas meddans jag väntade på svar. Det kom dock väldigt snabbt.

’’oh, no. It’s okey. Don’t worry! :) Thank you for the help. I mean it. Really thank you! :) xx’’

Precis när jag skulle börja skriva på ett nytt medelande så ploppade ännu ett upp från Harry.

’‘and btw, Niall wants you to call him!’’

Det kändes inte lika hemskt längre att ha lämnat honom, när han själv var så tacksam för den lilla hjälpen, som för mig inte ens vart något. Jag lovade mig själv att prata med honom när jag kom tillbaka igen till Louis stuga.

’’I want to help you, you know that. Let’s talk when i’m home! :) thank you, i will call him! xx’’

Efter att jag skickat det, så ringde jag direkt upp Niall.
’‘IDA! how are you? what happening? ’’ var det första jag hörde, och jag kunde inte låta bli att skratta lite smått.
’’im okey Nialler, I’m on a field. Somewhere...’’
’‘ahaaa, is there a big three in the middle of the field?’’ Jag tittade mig runt omkring. 
’‘yep!’’
’’im coming in 10’’ sa Niall, och la sedan på. jaha? Jag skrattade lite för mig själv. Typical Nialler.
Precis som han sagt, tio minuter senare var han där, lite halvt svettig. Han kastade sig i gräset när han va framme vid mig, och andades tungt.
’‘was it hard?’’ skrattade jag. Han försökte säga något men var så anfådd att det bara blev små bokstäver, så han väntade tills han lugnat ner sig lite innan han pratade.
’‘I’d ran all the way. For you! Be proud!’’ Jag skrattade åt honom.
’‘course. I’m so proud bestie. Now to the other thing...what happened when i left?’’
’’We all asked Harry what was wrong, and he told us a little bit. But i think he told you more. You’re a girl’’ sa han och log. ’‘and after that Louis just... gave him a hug and ran to his room. And yours. Liam did go for a talk with him, but he didn’t want to. We talked with Harry more, but he didn’t want to talk about it more. And then...nothing’’ sa han och slog ut med armarna.
Jag och Niall låg i gräset och pratade ett tag. Eller vi trodde det var ett tag. Men nästa gång i såg på klockan så var den helt plötsligt 8 på kvällen.
’’we should go home’’ sa jag och reste mig upp, och vi började gå på den mörka stigen hemmåt. Fan nej, inte hem. Hem till Louis.
Tillslut såg i huset ovanför den lilla backen, och jag stannade.
’‘and now?’’ frågade jag Niall.
’‘let’s go inside. And you have to talk to Lou’’ sa Niall och började gå.
’‘and Harry’’
Jag öppnade försiktigt ytterdörren. Jag ville inte att de skulle höra oss för mycket.
Det första jag mötte var Liam, Harry och Zayn i hallen.
’‘Hello!’’ sa de glatt.
’‘Lou is in your room’’ sa han sedan och pekade mot rummet. Jag nickade som tack och gick sakta dit.
’‘Niall?’’ viskade jag. Han kom snabbt och tittade undrandes på mig.
’‘what am i going to say? ’’ viskade jag.
’‘Just go in there, It will be okey’’ sa han och puttade mig mot rummet. Jag la handen på handtagen och drog sakta ner handtaget. THAT MOMENT, typ...
Jag tittade försiktigt in. Hn låg under täcket. Det såg ut som att han sov, men jag antog att han inte gjorde det. Täcket låg över huvudet, och det ända som stack ut från täcket var lite hår på huvudet längst upp. Isolerad, huh?
Jag tassade över golvet och skulle precis krypa upp i sängen, när den sista brädan jag stod på började knarra. DITT JÄVLA BRÄD HELVETE, WHAT’S WRONG WITH YOU?! HÄR SMYGER JAG OCH FÖRSÖKER ATT INTE VÄCKA HONOM, OCH SÅ KOMMER DU AV ALLA MÄNNISKOR OCH GÖR DET? Fyfan för dig...
Han hade kanske inte vaknat, då jag lärt mig att han inte var den mest lätt väckta på jorden. Försiktigt la jag mig bredvid honom, och drog upp täcket lite. Jag ville bara känna honom. Känna värmen från hans kropp emot min. Jag drog in min hand under täcket och la den på den närmaste huden jag kunde känna. Jag kände hans abs, så jag antog då såklart att det var hans mage. När jag lagt handen där, så såg jag hur en hand drog upp täcket och drog in mig under täcket. Det var ett spöke! Joke...Ni förstod nog alla att det var Louis...
Nu låg alltså min kropp också under täcket bredvid Louis. Hans hand letade sig över min kropp och stannade på min mage. SÅKLART. Han var fan inte halv sovande. Han var mer vaken än någonsin. Jag drog min hand sakta mot hans ansikte och placerade den mot hans läppar. Hans huvud rörde sig sakta mot mitt, och sedan möttes våra läppar.
Jag vet inte hur länge vi låg där, för jag tappade fattningen om tid och rum. 
Båda två trycktes mot varandra, och allt som fanns för mig var Louis varma hud. Vi låg sådär tätt ihop slingrade länge och bara höll om varandra. Det var så mysigt. 
Det spelade ingen roll om vi inte sagt något alls, sen jag sagt det där lite halv dumma till honom innan jag gått iväg.
’‘i’m sorry’’ viskade jag lågt, men tillräckligt högt för att han skulle höra.
’‘I’m sorry too. Let’s talk tomorrow’’
Sådär låg vi hela natten. Timmarna tickade på och jag trodde att Lou somnat, men när han sedan börjat pilla i mitt hår, på mina läppar, kramat och kysst mig så förstod jag att han var vaken.
Såhär låg vi ända tills det knackade på dörren, och Harrys lockar tittade in.
Han sa inget, utan gick bara rakt in och la sig över oss båda. Huvudet i mitt knä. Louis armar runt mig hela tiden, och Harry mitt över oss. Detta var galet. Men det var såhär det skulle vara.
’i can’t sleep. I can sleep here, right?’’ frågade Harry tyst.
’‘course babe’’ sa Lou och klappade han på skoj på huvudet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt