You Just Gotta Believe -Kapitel 22.

Dagen hade kommit då Lou och killarna skulle åka till LA. Klockan var inte mer än halv 5, men killarna skulel vara på flygplatsen halv sex så jag gick upp med Louis för att åka med och säga hejdå. Efter det skulle jag jobba som vanligt.
’‘are you awake, babe?’’ viskade Louis. Jag öppnade ögonen och tittade in i hans fina grön-grå ögon, samtidigt som jag fick en lätt puss på mina läppar. Detta var fan det bästa sättet att vakna upp på!
’’no, i’m asleep’’ muttrade jag ironiskt.
’‘are you? ’’ frgåade han förvånat. Jag började skratta åt honom.
’’no, ofcourse not’’ sa jag och klappade han på kinden.
’’ah...’’
Han la sig över mig, med hela sin kropp. Och nu tänker ni säkert att han bara la sig försiktigt med armarna i sängen så att inte tyngden kom på mig, men nej....Hela jävla tyngden var på mig. Tur han inte vägde mer...
Han kysste mig länge, och jag försökte ta in allting, så att jag hade något att se tillbaka på när jag saknade honom föööör mycket.
’‘maybe...we...should...get...ready?’’ frågade jag mellan hans kyssar.
’‘you’re probably right..’‘suckade han.
Efter kanske tio minuter så insåg vi att vi kanske skulle skynda oss en smula, eftersom vi skulle ses nedanför om 10 minuter. woooopsieeee...
’‘i’m gonna miss you, like...crazy’’ muttrade han när han tryckte igen sin resväska.
’‘the same to you’’ suckade jag.
’‘we’ll stay in touch, right?’’ Han stannade upp och tittade mig i ögonen, med en ganska...sårad blick.
’‘ofcourse we will’’ sa jag uppmuntrande. ’‘we will call whenever we got time. Or...YOU will call whenever YOU got time’’ Sa jag och syftade på hans hektiska schema.
’‘but...the time different?’’
’‘aahh, what ever. Just call me! And we can skype too!’’ sa jag glatt.
’‘yeah, so i can see your pretty face’’ sa han och log smått, men hans mungipor rycktes sedan ner.
’’oh, i don’t want you to stay here alone...’’ suckade han.
’‘i’ve got Andy and Rebecka. Don’t worry’’ sa jag och log.

Efter att vi pratat ett tag så ringde Louis mobil och vi båda hoppade till.
’‘Lou?’’ sa han och tog mobilen mot örat. Jag kunde höra hur någon halv skrek på andra sidan luren. En djup och mörk röst.
’‘yeah, ah..sorry...we’ll hurry...yeah! take it easy!’’ sa han snabbt och la sedan på.
’’It was Paul. We’r late!’’ sa han och tog väskan i sin hand, mobilen i andra, nyckeln och sedan små sprang vi ut genom dörren.
’‘we’r so sorry!’’ sa Lou, halvt anfått. De andra bara skrattade åt oss. Ja...alla förrutom Paul...
’‘Lou. i’ve said you have to be in time!’’ och sedan körde han med gasen i botten till flygplatsen. På vägen så tog Louis min hand och kramade den hårt. Detta var sista gången på 12 dagar. 12 dagar utan killen jag spenderat mer än halva sommarlovet med...Hur skulle detta gå..? No idea at all!
Jag kände Louis blick bränna på mig, medans vi satt i bilen. Jag kunde inte kolla på honom, så istället lutade jag mig mot hans axel, och han la armen runt mig och pussade mig ett flertal gånger på kinden.
Bilresan gick allt för snabbt, och innan vi visste ordet av det, så var vi framme. incheckningen hade börjat för 2 minuter sedan och stängde om 15. De var inte jätte gott om tid, men de fick ändå skynda sig en aning.
Precis innanför dörrarna stannade jag för att säga hejdå.
Han kastade sig emot mig och kramade mig hårt. Dessa kramarna skulle jag sakna mer än något. Jag kunde inte leva utan de. Det var som en livskraft. Som att andas. SOm att dricka. Och i Nialls fall, äta...
Han kysste mig långsamt med ihopstängda läppar, innan v båda särade på de och gav varann en ordentlig kyss.
Vi avslutade och tog varandras händer, och han höll sina väskor i den andra handen.
Vi tittade varann djupt i ögonen och sedan gick han. Hans väska rullade iväg, och han vände sig snabbt om mot mig, log och fortsatte gå. FYFAN VAD JAG SKULLE SAKNA HONOM.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt