You Just Gotta Believe -Kapitel 26.

De senaste dagarna hade spenderats på mitt sommarjobb på vardagarna, Niall hade sovit ut, och sedan kommit bort till mig och Rebecka. Sedan hade antingen jag och Niall umgåtts själva hemma hos mig, ätit på någon annan snabbmats kedja, suttit i parken och ni vet...Bara gjort normala saker. Niall hade dragit med gitarren till parken en av dagarna. Det hade kommit förbi lite fans som satt sig runt om bänken vi satt på och lyssnat. Det hade tillslut varit kanske 30-40 stycken. De var inte sådär galna, utan de tog de lugnt och applåderade lite då och då. Efteråt, när vi skulle dra hem, så hade Niall skrivit autografer och tagit bild med dem. När de frågat honom varför han var här, och inte i LA fortfarande, eftersom att nyheterna stått över allt att inte han var där. Hans svar blev samma till alla. Att det hade hänt något som gjorde att han var tvungen och komma hem och att de snart skulle få veta.
De flesta kvällarna hade vi varit på sjukhuset med. Vi stannade inte så länge, eftersom Niall inte ville se henne så. Hon var vaken, men hon kunde inte höra, röra sig eller reagera. Hon hade massor med olika slangar runt sig, för att hon skulle kunna andas ordentligt. Läkarna visste inte riktigt hur det blivit såhär. Hon hade fått en stroke i hjärnan, men de visste inte varför, hur eller vad som skulle hända efteråt. Allt de visste var att hon levde.
Hon hade trillat ihop på jobbet och då hade hennes arbetskollegor ringt en ambulans.
Det var bara en dag tills Louis skulle komma hem. Vi hade pratat ännu mer med varann nu när Niall var här. Jag förstod att Louis var lite svartsjuk fortfarande, men det var inget han sa. 
Jag saknade honom så att det värkte inom mig. Att först ha spenderat hela sommaren med honom, varenda minut av dagen och sedan helt plötsligt varan ifrån varann i 10 dagar. Inte ens kunna se varann på riktigt. Inte kunna känna, lukta, kyssa...ingenting.
Jag frågade ofta Niall hur han mådde, och han svarade att det var helt okej. Han var hemma och han visste att hon levde. Det var det viktigaste. 
Niall och jag pratade mycket om hans mamma och Louis. Jag fanns där för honom hela tiden, precis som han fanns för mig. Han förstod min saknad. Jag var glad att det var just Niall som jag kommit överens med så bra. Vi var så lika. Det var lixom...Äh, det är så svårt att förklara. Men när vi pratade med varann så uppstod aldrig något pinsamt ögonblick. Vi behövde inte fråga vad den andra menade, för vi förstod iallafall, på något sätt.
’‘We should do something today’’ sa Niall vid frukosten. ’’ I mean, something else, not the normale things we’ve done so far’’ sa han och tog återigen en tugga av sin ostmacka.
’‘like..?’’ frågade jag honom. Jag var glad att han inte gick runt och var ledsen hela tiden. Att han inte grät och stängde in sig själv. Det klart att jag fanns där och stöttade honom om det skulle vara så, men han hade hoppet uppe. Han var stark.
’‘Give me the newspaper, please’’ sa han sedan. Han bläddrade till de sista sidorna och stannade upp på en sida.
’’we could go to the cinema’’ utbrast han glatt.
’‘yes. Is there any good movies?’’ frågade jag, lika glatt.
’’it depens on what you want to watch’’
’‘what we want to watch’’ rättade jag honom. Han skrattade och vände sedan tidningen åt mitt håll.
Det fanns en komedi, en skräckfilm, en sådär typiskt tjej film, och några drama.
’’hm...which one do you want to watch?’’ frågade jag honom.
’‘maybe de funny one?’’ sa han tvekande. Jag brast ut i ett skratt. Det var så jävla typiskt Niall! Han tittade oförstående på mig.
’‘typical Niall’’ log jag. ’‘Let’s watch that one then’’ log jag.
’‘should we call and order?’’ Jag tänkte en stund innan en tanke slog mig.
’’or we could go there, order, go and eat somewhere and then go back and watch the movie?’‘föreslog jag.
’‘sounds better’’ sa han. ’’So... should we take that one who is six a clock pm or nine a clock pm?’’ fortsatte han, med blicken på filmens tider och innehåll.
’‘your choice’’ skrattade jag.
Tillslut enades vi om att vi skulle ta den som gick nio, för annars var vi tvungna att äta fyra på dagen. Då skulle man ju hinna bli hungrig igen efter filmen.
Framåt kvällen så gick jag först och duschade, meddans Niall låg och twittrade och väntade på sin tur. 
Efteråt så kom jag ut i en handduk runt kroppen och en på huvudet. Niall stod precis utanför, så vi krokade och jag halkade lite lätt på det blöta golvet och föll pladask ner på golvet med rumpan före. Niall stod helt tyst och kollade på mig. Jag såg att han var nära på att börja skratta, men han visste inte ifall jag själv höll på att gråta eller skratta. Det vill säga, om jag slog mig eller inte.
Jag började gapskratta, och Niall kunde inte hålla sig han heller. Jag var så satans klumpig! Niall var tvungen att hålla sig mot väggen för att inte vika sig på golvet.
’‘did..it..go well...?’’ frågade han mitt i skrattattacken. Jag nickade.
Han hade stått mitt i det blöta på golvet, så han böjde sig ner för att dra av sina strumpor, som i detta laget var väldigt blöta under till. När han drog av den andra så började han tappa ballansen och viftade och slog med armarna i luften. Samtidigt höll han på att skratta åt mig som trillat, vilket i slutändan blev att han trillade över mig, och råkade trycka upp sin strumpa i mitt huvud. Vi båda låg på varandra, och skrattade som aldrig förr. Jag hade aldrig i hela mitt liv skrattat så mycket på en minut. Vi båda hade alldeles ont i magen. Hade någon sett oss nu, så hade de väll misstolkat situationen helt, då jag bara låg i handduken, som som tur inte glidit av min kropp. Men eftersom det var Niall, och vi var bästavänner så var detta inte det minsta konstigt. Var det konstigt om man suttit såhär med sin bror eller syster? Nej, precis. Det är ju det jag säger.
När vi båda lugnat oss, så reste vi oss och jag gick in till mitt rum meddans han hoppade in i duschen.
Jag valde ut ett par väldigt tajta jeans och en blå och vit randig blus. Mitt blonda hår plattade jag lite lätt, tog lite mascara, rouge och ögonbrynspenna och sedan väntade jag på Niall. Jag gick ut i sofforna för att vänta, och efter bara någon minut så kom han ut i ljusblå baggy jeans och en beige t-shirt. Niall hade sådär lagom klädsmak. Inte sådär hårda, inte mesiga, utan snygga och normala kläder. Vissa killar kunde ju använda snygga kläder, men som var jätte obekväma, men använda de för att de var just det, snygga. Men Niall såg ut att ha kläder som han trivdes i.
’’so, tomorrow is the day?’’ frågade han med ett flin på läpparna medans vi gick bredvid varann påväg mot biosalongen.
’’i guess’’ skrattade jag.
’‘you’ve talked pretty much, don’t you?’
’‘everyday. Somtimes two, three och even four times’’ skrattade jag. ’‘have you talked with them?’’
’‘we’ve text most of the time’’ log han.
Meddans vi ställde oss i kön för att boka biljetter, så kom det fram två tjejer. Directioners, antog jag.
’‘hey Niall, could we take a picture with you?’’ sa de glatt, en aning uppspelt.
’‘hey sweethearts, ofcourse!’’ Hela han lös upp när han var i deras närhet. Jag förstod att de älskade sina fans över allt annat. Jag hade ju egentligen förstått det innan, eftersom jag själv var Directioner..
’‘you’re the girl Louis is dating !’’ sa den ena sedan och tittade glatt på mig.
’’I am’’ log jag.
’‘could we take a picture of you and Niall?’’ sa den andra. Jag tittade på Niall som bara log stort mot mig.
’‘absolutely’’ log jag.
Niall la armen runt min axel, och jag la min arm runt hans axel, så vi såg ut som riktiga buddies. YEAH.
’‘thank you’’ sa de och log sött. ’’ and by the way, Have you looked at their inteview from today?’’ frågade den ena lite nedstämt med blicken mot mig. Jag tittade oförstående mot de.
’’no i haven’t’’ sa jag sedan. De två tjejerna utbytte en blick och sedan sa den ena
’‘you should probably do that’’ hon la handen på min arm, och sedan sa de hejdå, log och gick därifrån. Jag tittade på Niall. Han skakade på huvudet.
’’ i haven’t seen it either’’. Jag skulle precis ta upp mobilen för att leta upp den, men plötsligt var det vår tur i kassan. Niall sa vad vi skulle ha biljetter till och hur många och betalade honom sedan. Efteråt sträckte jag fram handen för att ge honom pengar för biljetten. Han skakade skrattandes på huvudet.
’‘don’t worry about it’’ log han.
Vi satte oss ned på en restaurang och fick menyerna i våra händer. Vi började små prata, och beställde sedan och åt i lugn och ro. Jag glömde alltså helt bort att kolla på den där intervjun. Vilket jag antagligen inte skulle gjort...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt