You Just Gotta Believe -Kapitel 30.

Louis Perspektiv:

’‘okey, boys!’’ sa Paul och klappade i händerna. ’‘that’s everything for today!’’ Alla kollade chockat runt på varann. Detta hände lixom inte...
’‘you mean...we’r free?’’ frågade Zayn chockat.
’‘yes! Bye’’ sa han och vinkade av oss. ’‘but we’ll meet here tomorrow at twelwe a clock’’ 
Alla nickade och sa hejdå till honom innan vi drog på våra jackor och steg ut ur studion, bakvägen.
’‘that kind of things...dosen’t happen’’ skrattade Niall.
’’he has probably something else to do’’ instämde jag.
’‘with his wife’’ avslutade Harry.’’so...what’s next?’’ Det var Harry som frågade. Vi hade ju ingenting planerat, eftersom att vi egentligen skulle vart här i typ fyra timmar till. Klockan var bara 3.
’‘football!’’ skrek Zayn, med händerna i luften. De andra instämde med entusiasm. Nialls mobil började plötsligt ringa i hans ficka, och han försökte få upp den ur mjukis byxorna med fickor ner till knäna, typ.
’‘Hey’’ sa Niall glatt. Han gick iväg en bit, för att prata lite mer ostört. Vi andra stod och pratade om vart vi skulle spela fotboll. Vi valde mellan ängen utanför London, eller parken precis när Niall kom tillbaka.
’’No, okey. I’m coming six a clock. Okey? ’’ Han började skratta åt något den andra sa i telefon luren. ’’I won’t be late! I promise!’’ Han skrattade ännu en gång. ’‘Love you to, byeeee’’ Sedan la han glatt på luren och tittade på oss andra, som alla stod och tittade på honom.
’‘who was that?’’ sa Zayn lurigt. ’‘You haven’t told us about her...’’ Niall började skratta.
’’It was just Ida, you all know her?’’ sa han och tittade på de Harry, Liam och Zayn. När hans blick kom till min så mörknade den en aning. Han vände snabbt bort blicken. Såhär hade det varit ända sedan jag och Ida gjort slut. Eller, vi hade aldrig vart tillsammans, men tills det att jag avslutat det vi haft. Han pratade inte så mycket med mig. Inte mer än nödvändigt. Kunde han kalla på någon av de andra istället så gjorde han hellre det. Jag ska inte säga att jag var osynlig för honom. men något åt det hållet. Snart började jag faktiskt bli lite irriterad... Jag menar... Det var ingen HAN behövde vara arg för. Jag kan inte hjälpa att jag inte kände som innan. Eller egentligen hade inget ändrats. Men det gick inte.
De andra killarna märkte att stämningen blev lite konstig, och att jag och Niall stod och tittade på varann. Jag med en frågade blick och han med en mörk blick, som var tom. Tha fuq maaaan?

 Idas Perspektiv:

’’So...do you miss him?’’ frågade Rebecka försiktigt. Jag tittade på henne. Skulle jag ljuga eller vara ärlig? Följa hjärtat eller hjärnan?
’‘ehm...i miss him like crazy’’ suckade jag. ’‘Everyday, every minute of my life. He use to come here now. Around 12. And now...’’ jag suckade och slog ut med händerna. Hon tittade ledset mot mig. Fast ledset var nog inte rätt ord. Hon såg mer....medbädjande ut. Hon hade bedlidande. Och det var inte fake.
’’i Understand. But he can’t just...like...’’ Hon började sin mening, men avslutade den inte. Så jag gjorde det åt henne.
’‘loose his feelings?
’‘exacly’’ sa hon. Hon verkade vänta på en fortsättning.
’’i don’t know. Maybe he didn’t have any? I mean, from the beggin?’’
’‘ofcourse he had. I’ve known him forever. He has’’ sa Andy som kom gående genom vardagsrummet. Han hade vart på toa, och jag och Rebecka satt och väntade soffan. Niall och Zayn skulle snart komma. De andra killarna var hemma, eftersom de hade några dagar off.
’‘aaahh, i don’t know’’ sa jag och kastade mig bak i soffan. Det ringde på dörren, så Andy gick för att öppna.
’‘have you talked too him?’’ frågade Becka. Jag suckade och skakade på huvudet.
’‘why?’’ fortsatte hon.
’‘cause he’s a ass. I Don’t want his excuses. Like...i didn’t knew, i couldn’t know or we can be friends. I don’t want to have anything to do with him’’ suckade jag, ännu en gång. 
Rebecka lutade sig fram och kramade om mig.
’‘with who?’’ sa en glad röst och kastade sig ner bredvid mig i soffan.
’‘the idiot’’ sa Rebecka snabbt. ’‘dont say his name. He makes her ill’’ sa Rebecka och nickade mot mig.
Niall tittade på mig och kastade sedan armarna runt mig och la sig på mig. Det vill säga, huvudet i mitt knä och armarna runt mig. Jag klappade honom på huvudet som en liten bebis.
’’My bestie. Everything will be okey’’ sa han och kramade mig hårdare.
’‘awe, you’re so cute!’’ utbrast Andy. Alla tittade på honom. ’‘yes seriosly!’’ Alla tittadefortfarande på honom.
’‘we’r bestfriends’’ skrattade jag.
’’i know. But best friends can be cute’’ log han. 
’‘what are we going to do?’’ frågade Becka sedan, och tittade runt på oss alla för att få ett svar. Ingen kunde komma på något. Ingen kunde komma på ideer.
’‘cinema?’’ sa Andy efter ett tag.
’‘and then go and eat after?’’
’‘HELL YEAH!’’ Niall jublade och gjorde high five med mig.
’‘why don’t i get a high five to?’’ sa Andy surt, på skoj.
’‘you didn’t say food. dah!?’’ Niall gjorde bitch grejen med handen och vi andra skrattade och reste oss upp.
’’so what movie?’’ frågade jag.
’‘let’s see when we’r there’’

På kvällen efter att vi sett bio och ätit så skulle vi gå hem, eftersom vi faktiskt skulle jobba imorgon. Iallafall jag och Becka. De andra lovade att komma dit efter att de vaknat.
Niall skulle följa med mig hem, eftersom han sov över där ibland, så vi sa hejdå till de andra och började gå hemmåt.
’‘how is your mother?’’ frågade jag honom.
’‘better. I think’’ han tittade ner i marken och sedan på mig. ’‘and with Louis and you?’’
’’i haven’t talk with him’’ sa jag och rykte på axlarna..
När vi kom hem så drog vi på oss pyamas och la oss direkt i min stora säng. Vi låg och pratade ett tag, om allting. Jag vände mig om för att ligga med huvudet inått för att jag brukade sova så. Där låg Nialls huvud. Nära mitt. Bara ett par centimeter. Fem kanske. Jag tittade in i hans ögon och sedan på hans läppar. Vad fan höll jag på med? Sakta, utan att någon av oss visste vad vi gjorde, så lutade vi båda oss inått och kysste varann. Ingen med mer enutsiasm än den andra. Båda likadant. Vi drog oss ifrån varann och vände oss om, båda två. Ingen sa något.
Tankarna snurrade i mitt huvud. Vad var det där? Niall och jag var bästavänner. Inget mer. Aldrig hade jag kännt något extra för honom. Aldrig hade jag blivit pirrig i magen av att tänka på honom. Vi var bästavänner, förihelvete. Detta var bara fel. Allting var fel. 
Hans läppar mot mina var fel. Det var inte vi. Han och jag. Vi var inte så. Jag låg länge och bara tänkte. Tankarna irrade runt. Jag måste prata med honom. Imorgon. Fan, det var ju länge tills dess. Tillslut gick det inte mer.
’‘Niall?’’ frågade jag tyst.
’‘yes?’’ svarade han.
’‘are you a wake?’'
’‘yes’’
’’i think we have to talk’’ sa jag tyst.
’’me to’’ vi båda satte oss upp i soffan. Okej, nu gör vi detta, typ...






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt