You Just Gotta Believe -Kapitel 31.

’’so..’‘började jag och väntade  på en fortsattning.
’’so..’’ svarade han. ’‘what does that mean for you?’’ frågade han tillslut.  Jag visste allvarligt inte vad jag skulle säga. Tänk om det betydde mer för honom än mig? Eller tvärtom...?
’‘okey. To be honest’’ började jag. ’‘We’r friends. Best friends. I love you, i really do Niall. But like a brother. It feels like i’ve kissed my brother’’  Jag andades ut och likaså Niall. Sedan log han.
’‘good, cause i feel the same way. We’r not having that kind of relation’’ 
’’No’’ sa jag och log lite. Plötsligt började Niall skratta lite. Eller...en del. jag tittade undrande på honom.
’’So... i was a good kisser, right? Don’t you dare to say no!’’
Jag började skratta åt den typiska Niall repliken. 
’‘You were good, haha’’ Men sedan blev jag allvarlig igen. ’‘But it’s different. I’m in love with Louis. It’s very different to kiss him’’ Tankarna kom tillbaka åt det hållet. Louis-hållet.
Jag måste erkänna. Fyfan vad jag saknade honom. Att alltid vakna upp med honom vid min sida, kunna skoja med honom, bada, kolla på film, bara prata vanligt om allting och allt annat vi gjort. Det gör så sjukligt ont i mig att inte ha honom vid min sida. 
’’i understand’’ sa han och kramade mig. Han förstod vad jag tänkte. Vad jag kände. Han förstod allting. Det var ingen annan på jorden som gjorde det. 
’’do you miss him much?’’ frågade han tyst. Jag nickade, också tyst. 
’‘like crazy’’  jag sedan.
’‘Have you talked to him?’’
’‘nope. And i won’t either
’‘are you sure?’’ Det var exakt detta jag älskade med Niall. Han är så himla omtänksam!
’‘yes. Let’s talk about something else’’ Sa jag och slog ihop händerna.
Vi slog på tv:n och hämtade datorn. Jag hade inte kollat twitter på någon vecka, så allting var heeelt över spammat där. Frågor om mig och Lou, killarna, mig, hat, folk som stöttade mig och Louis osv. Av att läsa de snälla tweetarna om att fansen fanns där för mig, att jag verkade underbar och allt möjligt snällt. Det fick mig bara att bli så himla rörd.  
’‘aweeeeeeeee!’’ utbrast Niall när han tittade över axeln på alla tweetarna jag läste igenom.
’’i know’’ log jag. Jag hatade att vara i dessa tankebanorna. Louis. 
Det va allt jag tänkte på hela tiden. Inget annat fanns i tanke banorna. Hur han hade behandlat mig. Åh, hela honom.

Louis Perspektiv: 

’’im bored’’ suckade Zayn där han satt bredvid mig i soffan med de andra killarna. Utom Niall som var hos Ida.
’’me to’’ mumlade jag.
’‘Hey, look at this cute picc’’ skrattade helt plötsligt Harry och vände mobilen mot oss så att vi andra kunde se. Det var en tweetpic på Niall och Ida. Jag stirrade på bilden länge. Hon såg glad ut. Lycklig. Niall med. De var kanske lyckliga tillsammans? Men vafan brydde jag mig för?  Deras val..
De andra killarna tittade allihopa på mig, för att se min reaktion. Men jag var bara tyst.
’‘Lou?’’ frågade Liam försiktigt. Jag tittade upp mot honom.
’‘what did really happen?’’ De hade inte vågat fråga innan. De förstod ju att Niall visste. Men de visste inte.
’‘I’m a idiot’’ suckade jag. ’‘But...i don’t regret it. Just....regret the way i did it’’ suckade jag och tänkte tillbaka på hur det varit. Hela flygpalns resan hem hade jag suttit och tänk på ifall jag skulle göra det eller inte. Men jag gjorde det. Det hade kännts rätt då. Det gjorde det fortfarande. Men jag önskade att jag kunde skött det på ett snyggare sätt. Hon såg så ledsen ut. Tom,  på något sätt. Det var på grund av mig. 
Tillslut berättade jag alltihopa för de. Det jag sagt, hennes ansikts uttryck...allting.  Först gav de inga reaktioner ifrån sig alls. Jag blev rädd att jag förlorat de med.
Zayn var den första som sa något.
’‘That was....’’ Han stoppade sig mitt i en mening. 
’’i know’’ sa jag och suckade.  ’’i Know..’'


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt