You Just Gotta Believe -Kapitel 2.

Nästa dag så ringde klockan. Samma tid, såklart. Jag bestämde mig för en blommig strand klänning idag och håret i en fläta. Jag halvsprang nerför trappan ner mot köket. Min mamma stod och bredde en macka och tittade upp när jag kom .
’‘Hey honey. Here is a sandiwch to you. When is your work start?’’ frågade hon
’‘today it’s 9 am. Thank you for the sandwich’’ Jag pussade henne på kinden och sprang mot ytterdörren där jag snörade  på mig mina skor och gick ut. 
Värmen slog mot mig direkt. Idag var det lika fint väder som igår. Om inte varmare. Jag låste upp cykeln och började min lilla resa mot kiosken. På vägen tänkte jag på vad Andy sagt. ’‘then you will love what i’m gonna bring me here tomorrow’’ vad var det nu? Killarna?  Skulle de hit? Nej det kunde de inte. De skulle ju åka hem till sina familjer. Harry och Zayn hade ju åkt dit igår. De andra killarna skulle väll åka idag eller inom de närmaste dagarna.
Kanske skulle han ge mig autograferna? Deras autografer? 
Frågorna yrde omkring i mitt huvud, och jag insåg att det inte var till någon nytta. Jag fick helt enkelt se vad han menat.
’‘Hey Sofie. Isn’t you supposed to be on a plane right now?’’ frågde jag henne när jag kom fram.
’‘Yes, but my father had something on the job. We’r flying in five days. So the other girls dosen’t start until that’’ log hon. ’’I hear you like One Direction?’’ frågade hon sedan.
’‘yes. Do you ?’’ 
’’I don’t like their music that much. It’s not bad,, but it’s not my style. They use to come here everyday they were in London last summer. Maybe they’r going here this summer to?’’
’’i hope so’’ log jag.
Dagen rullade på och fortfarande ingen Andy på stranden. Det kom massor med folk och vi hade mycket att göra hela dagen, så han kanske kommit under tiden folk var här.
Jag hörde en röst jag mycket väl kände igen alldeles bredvid kiosken. Den där vackra klingande rösten som jag hört så många gånger på intervjuer, videos och datorn.
Andy syntes plötsligt runt hörnet av kiosken och gick mot beställningsluckan. Bakom honom kom han. Louis Tomlinson.
Jag stod med halvt öppne mun, insåg jag och stängde snabbt det. Bra första intryck..!
’‘Hey Ida!’’ sa Andy glatt. ’‘I promised to come today, but i forgot it when i was with Louis’’ sa han och nickade åt Louis håll, som stod och tittade på mig.
’‘Haha no big deal’’ log jag.
’‘Louis, this is Ida. Ida this is Louis, as you probobly already knew’’ han skratta lite åt mig innan han tittade på Louis som fortfarande hade sin blick i min. 
Han var till och med ännu snyggare nu än de gånger jag sett honom i verkligheten. Hans hår låg ruffsigt, men endå så galet perfekt. Han hade på sig ett bar beiga shorts, randig tunn t-shirt och händerna i fickorna.
’‘Hello!’’ sa han glatt och skakade hand med mig.
’‘hey’’ Jag kände pulsen inom mig stiga. Helvete  vad bra han såg ut. Hans röst. Hans hand i min. Åh, gud.... Fan vad tramsig jag är...
’‘working hard?’’ frågade han.
’‘with your handshake?’’ Han brast ut i skratt och Andy lika så. Jag kunde inte låta bli att titta på Louis perfekta leende. Hans perfekta hår. Hans perfekta skratt som klingade i mina öron. Jag kände honom inte alls, men vacker. Det var han.

 


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt