The only Thing i ever need - Chapter 10

 

 

 

Det första jag såg var en lång man med mörkt, bakåt slickat hår och en skjorta på sig. Jag han få en snabb glimt av att håret varit i behöv av en del vax och hårspray, för att få det på plats sådär. Bakom honom fanns mamma. Hennes ögon speglade onykterhet och hon hade ett sådant där fånigt leende på läpparna precis så som hon alltid hade när hon hade något i kikaren. Det här bådade inte gott.

’‘This is a friend of mine. He knows about all the things that you are doing to me so I decided that it was time for you to meet!’’ Sa hon och slog finurligt ihop händerna. Jag kände paniken stiga inom mig samtidigt som jag försiktigt tittade ner i golvet. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända eller vad mamma planerat. Jag visste inte heller vad den här mannen var kapabel till.

Mamma smög sig långsamt ut ur rummet och stängde ljudlöst dörren efter sig. Hans blick virrade omkring i rummet och fastnade på mig. Hans ögon såg lite simmiga ut och hans blick skrek att han var väldigt onykter i detta ögonblick. Han tog några långsamma steg emot mig, jag ställde mig upp och backade automatiskt. Jag visste att jag snart skulle nå väggen vilket gjorde att paniken övertog min kropp ännu mer och jag visste verkligen inte vad fan jag skulle göra. Jag kände mig helt tom.

Han stannade i mitten av rummet och såg på mig i några sekunder innan han tog ett stort kliv och lyfte handen och slog till. Jag kände hans stora hand träffa min kind med en hård och ganska snabb smäll. Min blick sjönk neråt och jag vågade knappt röra mig. Jag hann knappt reagera innan det kom en till och en till, följt av flera till. Jag tittade upp ett litet tag men inte ända upp mot hans ögon, det vågade jag inte.

Jag trodde först att detta var allt som skulle komma, men jag kände snabbt ett slag i huvudet. Jag kände direkt att han knutit hans hand och smärtan bultade värre än innan. Jag tappade omfattningen av tid och rum ett tag och allt snurrade omkring innan jag tog hjälp med handen i väggen. Det ända jag han se i ögonvrån var en svingande arm och sedan kände jag något hårt emot min tinning. Slaget var nog det värsta jag någonsin känt. Det kändes som att någon med superkraft hade kastat en sten rakt i mitt huvud. Jag trillade rakt in i bokhyllan som stod precis efter hörnet och mina ben vek sig en aning. Det började rinna blod nerför kinden på mig men det var inget jag brydde mig om i nuläget.  Allt jag tänkte på var hur jag kunde komma bort från detta samtidigt som hela mitt huvud gjorde så fruktansvärt ont. Jag klarade knappt att stå upp som det var nu och därför gav benen vika så fort jag blev träffad utav ännu ett slag i huvudet. Jag landade på knäna och huvudet föll in i väggen med en hård smäll samtidigt som jag såg hans ben bredvid mig ta några steg närmre. Han riktade foten emot mig och tog sats. Han sparkade mig flertal gånger både emot magen och benen. Jag kved till och kunde verkligen känna smärtan i revbenen samtidigt som det på flera ställen i hela kroppen värkte. Det rann tårar nerför mina kinder och blodet rann över hela ansiktet. 

 

’‘Please’‘ viskade jag så högt jag kunde, vilket inte lät som mer än en viskning. Det kom inga ord ur min mun. Min hals var torr och mitt ansikte ömmade. Mannen framför mig bara skrattade till, innan han riktade ännu några slag rakt i min rygg, sparkade mig en gång i sidan och backade sedan några steg. Jag var beredd på att han skulle fortsätta att sparka eller något, men sedan hörde jag dörrhandtaget tryckas ner och han tog några steg ut.

 

’‘Maybe we meet again’’ Sa hans mörka röst, och sedan stängde han dörren efter sig. Jag låg kvar där ett bra tag. Jag skakade och tårarna rann. Jag försökte att resa på mig men istället trillade jag bara ihop igen. Revbenen smärtade mig och ryggen kändes som att den var av. Min höft var det ett tryck över men värst var det vid tinningen. Två slag hade jag fått där. Det dunkade i hela huvudet och rann blod därifrån konstant. Jag drog upp handen för att känna lätt på den, men kved direkt till. 

Jag hade aldrig haft så ont i hela mitt liv som just då. Jag blundade och lät tårarna droppade ner ur mina ögon.

Då mindes jag. Harry. Han var kvar på skype! Om han nu inte redan avslutat samtalet. Jag vände blicken försiktigt emot datorn på skrivbordet, och fick se hans oroliga ansikte. Han hade sett. Han hade sett alla hans slag, han hade sätt hur jag blivit träffad flera gånger om. Han hade sett allt.

 

 


Kommentarer
Postat av: Ida

SKIT SORGLIGT! men samtidigt jättebra!
NU MÅSTE HARREH FIXA DET.
CALL THE COPS
BO HOS HARREH
EVERYTING SOLVED

2013-02-05 @ 21:30:09
Postat av: Amanda

As bra, älskar det!!

2013-02-05 @ 22:01:18
Postat av: Anonym

Ojjjj :O Sjukt bra!

2013-02-05 @ 22:08:02
Postat av: Natta

Oh em geeeeeeee!!!

2013-02-05 @ 22:49:37
URL: http://livinginfastforward.blogg.se
Postat av: Stephanie ;)

Ommmggg!! Sjukt bra.... och sorgligt. Men iaf ÄLSKAR din berättelse !!

2013-02-06 @ 06:54:10
Postat av: Anonym

Gash jag måste läsa mer NUUUUU!!!! ;)

2013-02-06 @ 07:55:31
Postat av: Linda

sååååååå bra

2013-02-06 @ 18:07:24
Postat av: Ida

Vilken cliffhanger =)

2013-02-06 @ 19:23:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt