The Only Thing I Ever Need - Chapter 11

Jag stirrade tomt på min och Lloyds sms konversation i mobilen.
 
Lloyd: Skype now! xx
 
Jag kunde inte visa mig såhär. Jag hade blåmärken i hela ansiktet, ett jack i sidan vid tinningen ochöver mina armar, magen och ryggen var det  nästan helt blått. Jag kunde visserligen dölja kroppen, men ansiktet...? Nej. Han skulle skulle se att jag antigen var blå, röd och hade jack överallt, eller ifall ajg försökte sminka över det skulle han också se det direkt. Så var han alltid. 
Han skickade ett frågetecken, då han sett att jag läst smset men inte svarat. 
 
Isabelle: My cam is not working.
 
Lloyd: Then we do it  without. LOGG IN NOW <3
 
Jag  suckade tyst för mig själv. Det var antagligen inte lönt att argumentera, för det slutade isåfall att han ringde Kate som sedan skulle tvinga mig, eller så ringde han mig och vägrade ge sig förrens jag loggat in. Allt detta bara för att han redan förstått att något var fel.
Meddans jag startade datorn, så tittade jag mig i spegeln, för att se om de inte var möjligt att sminka över en del, från någon sida eller så. Det såg verkligen hemskt ut.
Direkt hörde jag ett skypesamtal kopplas, så jag vände mig och återgick till datorn. 
 
Jag var noga med att kameran inte gick igång, när jag såg att skype började räkna sekunderna samtalet vart igång.
 
''Hey Bell'' sa han, en aning tyst. Han satt stilla med händerna i knät och tittade upp på sin skärm.
 
''Lloyd..hey''sa jag och försökte låta positiv. 
 
''What's the problem with you webcam?'' sa han sedan, lika tyst. Jag suckade tyst. Detta hade jag inte tänkt på överhuvudtaget.  Han tittade på skärmen och väntade på svar. Han såg ganska trött ut.
 
''Ehm..I don't know. When I try to put it on, it just don't work '' sa jag och ryckte nervöst på axlarna.  
 
''Isabell'' suckade han och såg upp på mig. Jag svalde hårt. Han sa alltid bell. Isabell kallde han mig bara ifall det var något viktigt, eller något åt det hållet.
 
''yes?''
 
''Be honest instead'' suckade han. 
 
''What? I am?'' sa jag och försökte ännu en gång att låta oförstående och oskyldig. En dörr hördes där nere smälla igen. Jag vågade inte ta risken att sitta kvar med samtalet igång, ifall mannen skulle vara med idag igen. Det var något Lloyd defenitivt inte skulle se.
 
''Is it your mother?'' frågade han. Jag nickade sakta åt honom. Jag hörde långsamma steg i trappan, och visste att det var min mamma. men vad hon hade med sig, om hon hade någon med sig, visste jag inte. 
 
''ehm..I have to go..'' viskade jag snabbt. Det sista jag hörde precis innan jag avslutade samtalet var mitt namn i en kallande ton, med oro i rösten. Jag stängde snabbt ner locket på datorn och kastade mig under täcket med  mobilen i handen. 
Dörren öppnades och mammas ansikte visade sig. Hon granska mitt ansikte som var det ända som stack upp ifrån täcket. 
 
''It's monday tomorrow..''började hon och pausade. Jag såg frågande på henne och hon fortsatte ''You won't tell anyone about this'' Jag skakade snabbt på huvudet. Aldrig.
 
''If you do...It will be mutch worse, and you know it, right?'' sa hon sedan.
 
''Yes'' jag blickade ner i mitt knä. Mina händer skakade. Jag var rädd. Rädd för henne.
 
''Good...'' sa hon och tittade ännu en gång på mitt ansikte. Hon tog ett steg frma för att kolla på värsta, vid tinningen. Sedan skrattade hon och klev ut ur rummet. Precis innan hon gick ut, vände hon sig om.
 
''You haven't been this beautiful since...since never. Seya tomorrow night'' sa hon och log ett stort leende.  Fejkat, såklart.
 
 

Jag tittade efter henne, även om hon var utanför, och hörde stegen avlägsna i trappan efter ett tag. Sedan började tårarna sakta rinna nerför kinderna. Jag försökte hejda de, för även ifall inte det fanns folk här, så hjälpte det inte att jag satt och tyckte synd om mig själv. 
Allting kom ikapp mig. Verkligheten. Att jag hade en mamma som inte ville annat än ont med mig, att mamma tog med 'vänner' hem hit, bara för att de skulle kunna misshandla mig, att Lloyd flyttat, att jag måste avsluta den lilla kontakten jag och Harry börjat på för att jag skulle förstöra hans liv annars, att jag var helt ensam och att allting är precis som de är. 
Jag tog upp mobilen, gick in på dm. Jag visste inte hur jag skulle göra det, men jag visste vad jag behövde göra. 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Gud vill läsa mer NUUUUUU haha

2013-02-08 @ 18:26:09
Postat av: Ida

Meeeer =)

2013-02-08 @ 19:00:53
Postat av: Linda

sååååååå bra det är :D
när kommer nytt kapitel? :)

2013-02-08 @ 19:47:26
Postat av: fernis

så jävla bra kvinna!!!!!! vill också läsa mer haha!

2013-02-08 @ 21:20:50
Postat av: Stephanie ;)

Meeeeeeeeeerrrr!!!!!

2013-02-08 @ 23:07:04
Postat av: Nathalie

BUT WAT BOUT HARREEEEEH!
HARREH HARREH GIVE MEH SOME OF YEH GRAVEEEH

2013-02-10 @ 18:06:37
URL: http://livinginfastforward.blogg.se
Postat av: Ida

BÖHÖHÖHÖHÖÖ! BUUUUUUUUUUUUUUUU, FUCK YOU EVIL MEN! NI FÖRSTÖR FELICIAS NOVEELLL.. AH!!
Skitbra kapitel, men samtidigt så är jag inte glad för jag vill inte att det ska vara såhär. Hon får inte leva såhär, lämna alla sina vänner utanför och hon MÅSTE berätta för Lloyd. NU! Och inga sms till harreh om: "uuhh, jag kan inte va vän med dig. buhu!" Novellen...MÅSTE...FORTSÄTTA...OCH..HA..FLYT...MED...KARAKTÄREN..HARREH. SÅ SKRIV ETT NYTT OCH LÅNGT KAPITEL, NU TACK

2013-02-10 @ 18:39:22
Postat av: Amanda

Meeeer!! :D

2013-02-16 @ 18:14:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt