The only Thing I Ever Need - Chapter 14

 
Jag vaknade av att jag ryckte till och stirrade skräckslaget omkring mig. Jag satte händerna emot de stora tunnorna runt mig, i hopp om att kunnde dra mig upp. Kroppen knakade till och jag drog, trots smärtan, upp mig och lutade mig emot väggen bakom mig. Jag drog ner tröj ärmen över armen med sår och  det torkade blodet, innan jag försiktigt på stolpiga ben försökte ta mig ut ur gränden Det var ett stort dagsljus uppe som bländade mig såfort jag hunnit komma ut, vilket gjorde att jag genast blev bländad. Människor som gick förbi, följde mig med blicken när de gick förbi, men jag brydde mig ärligt inte. Jag visste inte vad klockan var eller vilken dag det var. Det ända positiva var att jag kände mig mer utvilad än vad jag gjort på länge. Händelserna för några dagar sedan och allt med Harry hade hållt mig vaken, så jag hade bara sovit några få timmar. När jag försökt lista ut vad klockan var, så insåg jag snabbt att det inte var någon ide. Det var bättre att fråga någon.
Så det gjorde jag. En äldre man gick förbi, och jag tog tillfället i akt.
 
''Excuse me, but do you know what time and that it is?'' frågade jag knackigt. Han stannade upp, såg på mig och blev en aning förskärckt, innan han fick något medlidande i blicken och vände sig mot mig.
 
''2:33 pm and it's sunday'' sa han mjukt. Jag hade sovit hela lördagen och nu fram till halv 3 på söndagen. Det var nästan sjukt. 
 
''oh. thank you, sir'' Jag trodde han sedan skulle lämna, men han stod kvar ett tag innan han försiktigt sa 
 
''Do you need any help?'' Jag skakade på huvudet.
 
''No thanks. I'm fine'' jag försökte låta så glad och pigg så möjligt, trots smärtorna i hela kroppen.
 
''I can see that you're  not. May I call a ambulance or doctor for you?'' Jag visste att det var det jag egentligen behövde, men jag kunde inte. Det gick inte. Så, jag  skakade återigen på huvudet.
 
''It's very nice of you, but I can't..'' suckade jag.
 
''Because of what?''
 
''They will call after my mother'' sa jag tyst. Tårar höll på att leta sig ur ögonen på mig, men jag gjorde allt jag kunde för att stoppa de. Det kändes en aning pinsamt att ställa sig och  gråta här framför honom.
 
''I'm a doctor.Or...soon to be. I can try to...you know...sneak you in and tell them to not call..or something? ''
 
''You could lose your job. And besides, I'm fine!'' sa jag och slog ut med händerna. Det skulle jag inte ha gjort dock, eftersom det knackade till vid revbenen och jag var tvungen att ta ett statdigt tag emot väggen, för att inte trilla ihop. Han tittade på mig med en orolig blick. 
 
''Have you got a phone? '' frågade han.
 
''It's home. And no, I can't go and get it'' 
 
''But if I talk to them...are you staying here?'' frågade han och tittade på stället jag stod. 
 
''Maybe. It depends on if someone is coming'' sa jag tyst.
 
''Don't go too long, okay? I will be back in a couple of hours!''  bädjade han. Jag nickade kort. 
 
''Promise'' sa han, innan han snabbt skyndade sig iväg med sina långa ben.
 
 
Jag började sakta gå emot parken, för att sätta mig på en bänk för att slippa en ständig smärta i revbenen. Jag haltade mig igenom gatorna, fullt medveten om allas blickar.
Meddans jag satt där på bänken, så kunde jag inte undgå att tänka på Harry, på de få stunderna vi träffats o på alla våra meddelanden. Jag började automatiskt le. Jag tänkte på den gången då han försökt dra en massa skämt, som var så tråkiga att jag hade suttit och skrattat fullt ut med mobilen i handen. Någon om svampar, någon om cupcakes och om älgar och allt var det var. Han hade sagt att jag var rolig och att våra konversationer alltid flöt på så bra. Jag höll med honom.
Jag undrade vad han gjorde nu? 
Sedan började mina tankar vandra på Lloyd.. Skulle jag ens få träffa honom någon mer gång. Kanske om jag gick hem? Kanske när han om hit? Jag visste inte. Och det gjorde mig ännu mer nere. Lloyd var det ända jag hade.
 
Plötsligt fick jag en ide. En super bra ide. Jag fick mot och kraft, från ingenstans och reste mig hastigt upp, vilket såkalrt resulterade till att revbenen levde till igen. Men det kunde inte stoppa mig. Jag styrde bestämt stegen mot min destination. Jag visste vad jag skulle göra nu.
 

 
Alltsååå jag blir så jävla glad av era kommentarer! Taack,taaack,taaaack och fortsätt!! NI ÄR BÄST  ♥
 

Kommentarer
Postat av: Stephanie ;)

SKIIIT BRA! Meeeeeeeeeeeeeeeeeer!! <3

2013-02-26 @ 10:09:38
Postat av: Wilma

Underbart bra! Så sjukt duktig du är på att skriva!
Längtar helt sjukt efter nästa, hoppas det kommer snart :3
Älskar novellen!xx

2013-02-26 @ 17:12:48
Postat av: Amanda

Meeeer!! :)

2013-02-26 @ 17:57:54
Postat av: lovisa

Super bra!!

2013-02-26 @ 20:11:32
Postat av: My

Sjukt bra du!! ;)

2013-02-27 @ 17:31:58
URL: http://onedsnovell.blogg.se
Postat av: ida

beroendeframkallande att läsa :)

2013-02-28 @ 02:25:58
Postat av: Kajsa

YAY! Efter som vanligt, men grymt kapitel! Jag älskar det även om det var relativt kort, och jag gillar att du visar att det finns snälla människor! (Eller är han inte det...? ;)) I alla fall: Längtar grymt mycket efter nästa, ska försöka ha lite mer koll... :D

//Kajsa :D

2013-02-28 @ 19:55:32
URL: http://thestoriees.blogg.se
Postat av: Johanna

Hejdär! Ville bara tipsa om min novellblogg som handlar om justin bieber som heter www.myscript.blogg.se !
Kika gärna in och lämna en kommentar! :)

2013-03-01 @ 19:52:35
URL: http://www.myscript.blogg.se
Postat av: Nathalie

SUUUPER! Jag hoppas hon går till Harry dock..

2013-03-03 @ 16:41:30
URL: http://livinginfastforward.blogg.se
Postat av: EIOnovels.

Bäst, precis som alltid!!

xOlivia.

2013-03-03 @ 17:31:58
URL: http://eionovels.blogg.se/
Postat av: Anonym

Grymt! Men uppdatera oftare :/

2013-03-08 @ 16:43:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från WeHeartIt