The only thing I Ever Need - Chapter 18

Den 2013-03-24, kl 20:57:29
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 8
 

’’I hate this’’ sa jag klagandes, medan jag kastade med påsen i handen, fram och tillbaka. Harry och James började skratta åt mitt klagande, som hade pågått ett tag redan. Shooping var sååå inte min grej!

 

’‘I’ve never in my life met a girl that hates shooping’’ sa Harry, mellan skratten.  Jag kunde inte undgå att lyssna på rösten han fick medan han gjorde det. Skrattade, alltså. Det lät...magiskt.

 

’‘I’m not very normale’’ skrattade jag. 

 

’‘Okay, one more shop! I promise!’’ sa James, innan han öppnade dörren intill en väldigt liten affär med endast badkläder. Det verkade vara en typ av surfaffär. 

 

Harry, som gick framför mig, stannade och höll upp dörren åt mig med ett leende på läpparna. Jag besvarade det, innan förvåning slog emot mig när jag blickade på bikinisarna som hände över hela affären. De alla var verkligen helt otroligt fina. Försiktigt gick jag längst ena väggen och stannade upp vid en utav de. Den var vit vilket inte var så ovanligt. Men det var något med den som fick mig att älska den bara.

 

’‘Try it on!’’ uppmanade Harry och nickade emot bikinin som hängde  framför ögonen på oss båda. ’‘Han såg antagigen att jag tvekade, för nästan direkt så fortsatte han ’’I promise it will look good at you!’’ Ja vred på huvudet och tittade på honom ifrån sidan och såg att han log mot mig. 

Fem minuter senare så stod jag i provrummet med bikini på min kropp och tittade på mig själv i spegeln. Jag granskade varenda millimeter av bikinin på min kropp. Jag hade varit på semester en gång i hela mitt liv, så jag var verkligen helspänd på detta. Tur att jag hade pass åtminstone.

 

’‘Does it fit?’’ Hörde jag en röst utanför. Harrys. 

 

’‘Ehm..yeah. I think it does’‘ropade jag tillbaka. Kort därefter så stack Harrys huvud in igenom drapperiet. 

 

’‘You look great in it!’ utbrast Harry, medan han kort därefter tog något steg in i det väldigt stora prov rummet. Han tittade gillandes på mig, innan han såg upp emot mig och mötte min blick. 

 

’‘Thank you’’ Sa jag en aning generat. Plötsligt började han smått skratta, och titta på min rygg. Jag vände mig om  spegeln så jag kunde se vad det roliga var, och såg sedan att överdelen var väldigt snurrad där bak. Så typiskt mig...

 

’‘Want me to help you?’’ sa Harry sedan och jag nickade lätt, medan jag också skrattade lite kort.

 Hanbörjade knäppa upp bikinin i ryggen, och jag kände hans varma fingrar snuddade vid min bara hud hela tiden. Inte förrens då insåg jag hur lite kläder jag faktiskt bar, och att Harry stod och höll på med bikinin, medan jag stod här iklädd detta. Jag tittade lite generat upp mot honom i spegeln, innan jag snabbt kollade ner igen, eftersom att jag visste att han skulle märka det. Hans fingrar drog lätt vid min rygg, och sedan släppte han taget om över delen, och lät armarna falla ner på sidorna inan han sökte upp min blick i spegeln. Våra blickar fann varandra, och han vände sig tyst om, så att vi inte stod och tittade i spegeln, utan nu stod framför varann med mötande blickar. Det var en djup spänning, och jag kände hur det blev väldigt pinsamt. Jag hade som sagt fortfarande bikini. Han lutade sig emot mig några centimeter, långsamt. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och jag kunde känna den dunkande pulsen igenom kroppen av hans närhet. Utav hans kropp, så nära min. 

Plötsligt hörde vi tydliga steg utanför provrummet och sedan James röst

 

’‘Are you guys in here?’’ 

 

’‘yeah’’ sa jag och harklade mig, samtidigt som jag tog något steg tillbaka.

 

James stack in huvudet innanför draperiet och blickade över bikinin. 

 

’‘I will buy that one for you, even if you say no’’ sa han och drog sedan ur sitt huvud, medans jag och Harry skrattade.

 

’’I will leave you alone so that you can change clothes’’ sa Harry sedan, och precis innan han gick ut ur provrummet, så drog han lätt övermin arm. Det gav mig så klart rysningar enda ner till tårna och jag kände välbehag igenom hela mig.

 

Vadfan håller jag på med? Sa jag till mig själv i huvudet.

 

 

 

 

’‘What about you to get something to eat at subway  and I go home and work? It’s so much to do before Thailand’’ sa James, där han satt vi förarsätet med händerna på ratten och blicken på vägen. Jag och Harry nickade båda. 

 

’‘Sure’’ sa Harry och log rakt ut.

 

 

 

Senare den kvällen så satt jag i min säng och tänkte igenom allting. Tänkte igenom hela dagen och alla de gångerna då jag funnit Harrys blick nästintill stirrandes på mig. Alla de leendena han gett mig, beröringen i provhytten, de gångerna han gått så nära mig att våra armar hela tiden nuddat vid varann, blickarna...Jag försökte att analysera allting, förgäves. Allting var bara en enda stor röra i mitt huvud.  Jag fattade ingenting.

 

Det knackade lätt på dörren, innan den lätt sköts upp en aning och Harrys lockar visade sig i dörröppningen.

 

’’Do you mind if I come in?’’ Frågade han ifrån dörröppningen. Jag kände ett leende sprida sig på mina läppar av att det var just han som stod där.

 

’‘nope’’ log jag. Han gick in i rummet och kastade sig på sängens sida, bredvid mig, så som han alltid gjorde. 

 

’‘I’m going home in 3 hours. To pack and stuff’’ sa han, i tystnaden som spridit sig.

 

’‘Ah. I should probably clean here before tomorrow’’ sa jag skrattandes och blickade ut i rummet. 

 

’‘yepp’’ Svarade han samtidigt som jag reste mig upp och tänkte börja städa redan nu.

 

’‘ehm..’‘började. ’‘Can’t we watch a movie again first? I can help you with that later’’ Harry tittade undrande på mig med ett leende på läpparna när han frågade.

Jag tvekade först lite. Jag behövde verkligen städa här. Det var inte snällt mot James att ha mina kläder och kassa liggandes såhär i rummet. Harry måste ha sett mitt tvekande, för han tittade sedan bädjande på mig. 

 

’‘Why not?’’ sa jag sedan och log, vilket han direkt besvarade.

 

The only thing I Ever Need - Chapter 17

Den 2013-03-19, kl 15:56:24
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 7

 

Några  dagar senare så var jag nu påväg ut ifrån sjukhuset med James och Harrys armar runt mig, på vardera sida. De trodde det var jätte allvarligt och att jag skulle trilla ihop utan deras hjälp, men så var inte fallet. Jag hade knappt ont nu. Eller jo, det gjorde ont. Men inte mer än jag kunde stå ut. 

Harry hade vart så hjälpsam dessa tre dagarna jag vart på sjukhuset. Han hade varit här hela tiden. Så fort jag vaknat efter att de röntgat mig, och så fort de inte höll på med testerna på min mage, så hade han hela tiden suttit på den svarta stolen med rött överdrag på, bredvid sängen och pratat med mig. Inte en enda gång hade han gått hem, utan istället valt att sitta här med mig. 

Vi hade inte pratat om det som hänt innan alls, och han hade inte tagit upp det han sett över skype. Inte heller hade han sagt något om de djupa såren på min höger arm. Han hade inte nämnt det överhuvudtaget. Men jag visste att han sett de, och jag visste att han visste precis hur de kommit till.

Det sköna med Harry var att det aldrig hann bli någon lång tystnad, då man var tvungen att tänka på något nytt att säga, utan att det hela tiden fanns så himla mycket att prata om. Jag hade fått reda på massor om hans liv, både innan han blev känd och efteråt. Han hade berättat om de andra fyra killarna, visat bilder, videoklipp och så hade han berättat om konserter, fansen och allt annat i hans liv. Jag själv hade knappt berättat något om mitt liv, och han hade inte frågat speciellt mycket heller. Han visste att jag skulle börja prata om det, när jag kände för det. Han tvingade inte mig till att prata om något eller berätta om något, utan han tog det i min takt. 

Jag tyckte om att lyssna på honom. Lyssna på hur han lugnt och långsamt, men ibland med stor entusiasm berättade om någon händelse han tyckte jag skulle ta del av eller tyckte var rolig. Och så fick han mig att skratta.  Hela tiden. Och varje gång jag började skratta högt, så log han stort mot mig, som att han gjort något bra. Som att han lyckats. Och visst hade han.

 

Under dessa dagarna så kom också James in efter att han jobbat, eftersom att han såg att Harry och jag klarade oss bra på dagarna ändå. Han hade insisterat med att stanna här, och att det inte var några problem alls för honom att ta några dagars ledighet, men efter att ha sett att Harry och jag klarade det ganska så bra själva, så hade han åkt till jobbet, för att sedan ha köpt mat på vägen till oss alla. Det hade varit lugna dagar det här, och det var så himla skönt att bara sitta där med honom, och inte behöva oroa sig för något. 

 

I bilen var det tyst. Allting runtom var tyst, förutom radion som lågt spelade någon låt av Maroon 5. James satt där framme och körde, medan jag och Harry satt tillsammans i baksätet. Att ingen sa något, berodde nog på att det bara var ett så skönt lugn utöver allt. 

Plötsligt harklade sig James.

 

’‘Harry, how much time do you have off now?’’ frågade han. 

 

’‘Ehum...’’ tänkte Harry. ’‘Around 1 and a half month left, I think’’ svarade han senare, och jag tittade lite underligt på James, eftersom det inte var en sådan där typisk James fråga.

 

’‘I have a Idea’’ började han. I’ve got a house in spain, and I though that maybe we could go there in a few weeks, just to go away from everything’’ Sa han sedan. Jag förstod vad han menade med den sista meningen. 

Samtidigt spred sig ett leende på mina läppar, men innan jag hann säga något så utbrast Harry

 

’‘SOUNDS GREAT!’’ Han hade också ett stort leende på läpparna, samtidigt som han tittade ner på mig, som satt till höger om honom.

 

’‘What about you, Isabell?’’ frågade James, och såg på mig igenom bakspegeln. 

 

’’I think it would be fantastic’’ sa ja. ’‘When?’’

 

’‘Maybe we could go in a few days, three or four. I can be there with you for one week, and after that I go home, while you stay there for another two weeks. You know, i have the work and everything at home but at the same point someone have to show you everything and that someone has to be me’’ sa han och skrattade lätt.

 

’‘sounds good’’ sa jag, och log mot honom samtidigt som en stor längtan spred sig i mig.

 

Hela kvällen var detta allt vi pratade om. Detta var vårt ända samtalsämne under kvällens gång i sofforna, vid matbordet, i köket och vart vi nu gick.

Jag tyckte själv det skulle bli otroligt skönt att få åka till Spanien och bara låta allt det andra vara. 

Jag hade frågat James hur vi skulle göra med skolan, men han sa att han redan löst allting och att jag inte behövde oroa mig det minsta. Dagen efter så skulle vi gå och köpa nya badkläder hade vi bestämt, så precis innan James gick och la sig, så bestämde vi att vi skulle åka vid 11 tiden, precis i tid så vi slapp Londons galna shooping timmar

Jag och Harry gick tillsammans in till det rummet där jag sovit innan, och han kastade sig snabbt på mage i sängen, medan jag skrattade åt honom och gick för att sätta på tv:n innan jag satte mig bredvid honom i sängen. 

När jag satte mig ner, så högg det till vid min mage igen, så jag reste mig snabbt upp för att ta några utav de tabletterna jag fått med utav doktorn, som skulle minska smärtan. Jag hade fyra brutna revben, så det behövdes. Sen fanns det även något som gått i sönder runt om tarman, men de kunde inte riktigt se vad det var ännu, så de hade skickat bilderna vidare till något högre kontor.

Efter att ha svalt tabletterna,så vände jag mig om och fick se Harrys alltför oroliga blick, så uppstod varje gång jag tog tabletterna, eller som nu, när jag kvidit till lite. 

 

’‘I’ve said it a hundred times before, you don’t have to worry Harry!’’  sa jag och himlade med ögonen, samtidigt som jag la mig i sängen bredvid Harry. Täcken låg under oss, eftersom sängen var bäddad, och vi låg fullt påklädda.

 

’‘You know I will’’ Han himlade också med ögonen precis som jag gjort. Jag suckade.

 

’‘Just..forget about it when we’r in Spain. Okay? Promise to not think about it to much. We’r there for a reason, right?’’ Jag log lite försiktigt mot honom, och han besvarade svagt leendet.

 

’‘Okay. I promise. But only if you promise something to’’ 

 

’‘Depends on’’ skrattade jag.

 

’‘You have to promise to tell me if it hurts and if you feel any pain, okay?’’ Jag nickade som svars.

 

’‘good. Now, should we sleep or watch a movie?’’ frågade han, och jag såg att han släppts ämnet för stunden. Jag behövde inte fundera länge på hans fråga.

 

’’If it’s something you have to know about me, it’s that i HATE to sleep’’ Sa jag och la betoning på hate.

 

’‘whaaaat?’’ utbrast han. ’‘HOW!? Sleep is the most beautiful thing in life’’ sa han drömmande, innan han slutade skoja.

 

’‘Omg Harry! It’s so boring’’ suckade jag, och slog till honom på axeln. 

 

’‘You’’ sa han och pekade på mig. ’‘Need help’’ Hans ögon tittade in i mina, och han hade ett stort retsamt flin på läpparna. 

Jag ställde mig upp i sängen med vardera fot på sidorna av hans ben, och tog tag i hans käkar med händerna för att sedan vända upp hans  huvud mot mitt, så vi nu var knappt två decimeter ifrån varandras huvuden.

 

’‘You’re the one who needs help’’ sa jag, innan jag glatt hoppade av honom och halv sprang bort till väggen men en massa filmer på i rummet. Jag stannade och vände blicken emot Harry som fortfarande satt kvar och tittade med ett väldigt glatt leende på mig. Han verkade lite...borta.

 

’‘Are you coming?’’ frågade jag, och skrattade åt honom. Han skakade lätt på huvudet, innan han återigen log och reste sig upp och tillsammans valde vi film.

 

 

 


 

 

Åh, nu 'ntligen börjar det blir sådär skit kul att skriva igen! Och nästa kapitel o de efter det ska bli så jävla roliga att skriva!! :')

Om ni är världsbäst på att kommentera, vilket jag vet att ni kan, så kommer nästa imorgon. JAPPJAPP nu kör vi igen!


The only thing I Ever Need - Chapter 16

Den 2013-03-09, kl 23:34:52
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 10
 
 
 
''Why?'' frågade han efter en stunds tystnad. Jag förstod direkt vad han menade och hade redan ett svar på den frågan. Han tittade upp i mina ögon, och väntade på ett svar. Jag tittade ner i marken för att slippa möta hans blick meddans jag sa mitt nästa uttalande.
 
''You know why, Harry'' sa jag tyst, men tillräckligt för att han skulle höra. Hans kompisar knackade han lätt på axeln och sa något i stil med att de skulle fortsätta innåt och att han kunde stanna där ute. Han nickade kort till de, innan blicken återigen var i min.
 
''Because of what I saw?'' jag nickade kort och slog snabbt upp blicken för att möta hans blick snabbt innan jag vände bort den. ''The thing is''började han. ''I want to be there for you, even thought we don't know each other that well''Han tog ett steg närmre mig, så det nu bara fanns 20 centimeter ifrån våra  huvuden. Han la försiktigt händerna på vardera axel och jag kände hans blick som försökte hitta min. Jag kände hans varma  andetag emot mitt ansikte, när han skjöt ut luft ifrån munnen. Jag ville så gärna titta upp och drunkna i hans djupt gröna ögon, men hur mycket jag än försökte, så sa jag skarpt till mig själv att inte göra det.
Tystnaden spred sig bara mer och mer, vilket bara gjorde situationen ännu mer fel. 
 
''Please, say something'' bädjade Harry lågt, och gav mig rysningar längst ryggraden. 
 
''I don't know what to say'' fortsatte jag, lika lågt. 
 
''Is something broken? frågade han lågt. 
 
''I..I don't know''sa jag tyst. 
 
''haven't you cheeked!?'' Denna gången sa han det en aning högre och greppet kring mina axlar blev en aning hårdare.   Jag backade automatiskt ett steg och drog mig undan lite. Han gick fram det steget igen och sa sedan
 
''Sorry..'' lite lugnade denna gången.
 
''James tried to get me to a hospital, but I told him to wait and promised that we will go ad check if I feel any more pain'' 
 
''Good. Who is he?'' Harry stod nu lika nära som innan, vilket både var på gott och ont. Han fick mig att känna mig både lugn, och nervösare.
 
''It's a long story Harry'' suckade jag.  ''But he is really nice. I got to live at his house''
 
''what? How old is he?'' Jag började skratta lite tyst åt att han antagligen trodde att jag och han hade något. Men så var ju sjääälvklart inte fallet. Men jag bestämde mig för att spela med ett tag. 
 
''Around 35 I guess. But don't worry, he won't hurt me'' försäkrade jag och fick bita mig osynligt i läppen för att jag inte skulle brista ut i skratt. Jag tittade upp på hand min som inte ens gick att läsa av. Han stod spikrakt och var jätte förvånad, samtidigt som armen förr ifrån min axel.  Jag kunde inte hålla mig längre.
 
''oh my god Harry! Your face! Priceless!'' Jag började gapskratta, och efter ett tag föll Harry in. Jag fick böja mig fram för att jag skrattade så mycket och om och om igen kom bilden på hans förvånade min upp i mitt huvud, vilket bara fick mig att skratta ännu mer. 
Jag skulle dock inte ha böjd mig ner, för när jag gjorde det så knakade det till lite lätt i mina revben igen och en grov smärta spred sig i magen och över bröstkorgen. Jag kved till, och Harrys skratt upphörde direkt. Jag tog emot med handen på bilen för att inte falla, och Harrys arm var snabbt där och hjälpte mig samtidigt som jag snabbt kunde konstatera att hans ögon utspelade oro. 
''Isabell!'' sa han högt och oroligt. 
 
''I'm fine'' sa jag och försökte mig på ett leende. ''This happens a lot''Jag hlrde en bildörr öppnas och stängas, och snabbt därefter befann sig James ansikte vid mig och Harry.
 
''Isabell!'' Sa han högt. han tog tag under min andra arm för att försöka hålla mig rak.
 
''Guys, don't worry! I'm fine! This happens everyday'' sa jag och försökte låta lugn. Om jag lyckades vet jag inte, för denna smärtan var väldigt många gånger värre än den som brukade uppstå när jag skule resa mig eller något annat.
 
 ''Harry, could you help me with her to the hospital?'' sa han stressat. Harry nickade snabbt. ''Ofcourse!''  Jag hörde hur de pratade med varann om att jag skulle ligga i någons knä, eftersom att jag inte fick sitta ner, så jag skulle ligga rakt. Det var bara svaga röster i bakgrunden och mina ögonlock fladdrade till lite innan de stängdes igen och det kändes som att jag somnade bort.
 
 

 
 
Åh så jävla fina ni är! Fortsätt med era kommentarer!! PUSS
 
 

The only thing I Ever Need - Chapter 15

Den 2013-03-04, kl 20:53:13
Filed in The Only Thing I Ever Need [stoppad] | Kommentarer: 11
 
 
Jag nådde tillslut porten där jag knappade in koden, som jag så många gånger förrut gjort. Mina ben kändes tyngre än de brukade när jag masade mig uppför trappan. Jag blickade på mina händer meddans jag gick. De skakade. Jag var rädd. 
Jag öppnade försiktigt dörren, bara för att kunna höra om där fanns röster. Det var det inte. Jag hörde inget, så med försiktiga steg gick jag igenom den i välkända hallen. Det stank sprit, precis som vanligt. Jag stannade upp och tittade mig omkring i huset. Överallt fans det spritflaskor. Halvtomma, fulla, de som nästan var uppdruckna. Jag vaknade upp ur tankarna, och skyndade mig emot mitt rum för att packa ihop saker. Det var nu det gällde. Detta kunde vara min chans.
Jag hittade en träningsväska jag haft när jag spelat fotboll innan, men sedan hade mamma inte betalat in, så jag hade fått sluta. Tyvärr. 
Jag slängde in byxor, tröjor, underkläder och allt vad jag behövde. Min filt som låg på sängen, hårborste, mobilen och laddaren. Planen var ju att inte komma tillbaka. Jag hade en massa pengar som jag haft sen jag var lite, eftersom att jag aldrig vart i behöv av att köpa något. Jag hade inte direkt vetat vad jag skulle köpa.
Jag tittade mig omkring i rummet ifall det fanns något annat jag behövde. Min blick fastnade på smykesskrinet en bit bort. Armbandet jag fått av Lloyd med en ängel på, som hans sagt att jag alltid skulle ha med mig. Den skulle med. Min väska var nu fylld så det inte ens fanns någon plats, så jag började gå emot dörren. På vägen, utan att jag egentligen visste vad jag gjorde så drog jag med en av sprit flaskorna och la ner den bland alla kläder i väskan. Jag drog på mig skorna och tog min skinnjacka på mig, och en av de tjockare jackorna i handen innan jag snabbt slet upp dörren och började halvspringa ut, först genom trappan och sedan genom porten. Solen sken för en gångs skull, vilket gjorde att man  blev på bättre humör genom att bara se det. Det var fortfarande snö, men den höll på att smälta bort med hjälp utav solen.
Jag började gå mot platsen där jag vart på innan, ifall mannen jag träffat skulle vara där, eller något. Jag kände, medan jag gick där, en lättnat. En lycka. Något jag inte kännt på väldigt länge. Det var en så befriande känsla av att bara gå där. Av att bara gå där, precis som vilken människa som helst, visserligen med en stor väska över axeln eftersom hon just lämnat sin mamma,  men samtidigt bara gå där och veta att både mamma och den mannen inte kunde skada mig mer. Det spelade ingen roll ifall jag inte hade någon aning om vart jag skulle gå eller vad som skulle hända härnäst, för allt som spelade roll var detta. Jag var faktiskt fri.  
 
 
 
Några dagar senare vaknade jag för tredje gången upp i den faktiskt otroligt sköna sängen. Jag hade innan gått tillbaka till platsen i parken där jag skulle stannat, och någon timme efteråt hade han kommit tillbaka. Egentligen visste bättre än och följa med främmande männ hem...Men han utspelade en viss lugnhet och trygghet. Jag förstod att han inte tänkte skada mig. Han var inte den typen. 
Så där hade jag bott de tre senaste nätterna. Jag hade fått låna ett gästrum han hade. Rummet var prytt i vit beiga väggar, en stor vit dubbelsäng, ett skrivbord stod placerat i rummets vänsterkant och en fluffig matta låg på golvet. Det fanns ett stort fönster med en fönsterkarm som var ungefär två kvadratcentimeter, där det låg en stor vit kudde med en england flagga på. Ett eget badrumm hörde till gäst rumemt också. Mannen hade pengar, ingen tvekan om saken. Huset låg på en gata väldigt nära stranden, med en stor balkong som vätte ut över gatorna nedanför. Man kunde också se alla de kända turistställena härifrån. Huset var vitt, stort, hade en stor omringande trädgård. I trädgården fanns en liten damm, på andra sidan en pool, med ett stenat område och fyra solstolar på, samt bord emellan varje. Det fanns så många rum i huset, att jag inte ens visste exakt siffra. Men många var det! Och säkert fyra, fem badrumm också. Köket var verkligen enormt!  Det var inrett i lite mörkare bänkskivor utan trä, golvet var mörktkaklat och det såg så himla coolt ut med det steniga uttrycket. Det gav en mjuk och mysig känsla.
Änn så länge hade varken jag eller mannen, som innan presenterat sig som Martin, bara pratat lite kort. Mer om basic saker. Jag ville inte fråga för mycket, och jag antog att han kände detsamma. Samtidigt undrade jag lite varför han bodde ensam i ett så stort hus. Han kan knapapst behöva fem badrumm och säkert tre gånger så mycket rum. Men det fanns inte spår utav en kvinna eller barn i huset. Och jag vågade int direkt fråga heller...
 
''Isabell!'' Ropade Martin ifrån nedanvåningen.  Jag reste mig upp och gick med glaa steg, nerför trappan och in i köket där jag antog att han var. 
 
''yes?'' sa jag. 
 
''I though we could go and buy some candy and watch a movie tonight?'' frågade han snällt. Han hade ett helt skåp radat, fullt med bara en massa filmer. Jag antog att jag inte ens sett en 100 del utav de...
 
''Oh, yeah! '' sa jag. ''I will just go and get my phone'' sa jag och pekade uppåt, meddans jag redan var påväg uppför trappan.
Med mobilen i handen, jackan på och skorna på fötterna begav vi oss ut ur huset för att åka till affären. Vi små pratade lite  bilen påvägen dit, precis som vi brukade. 
Missförstå inte allt detta med Martin. Han är 38 år och skulle kunna vara min pappa.
Väl frame i affären så började vi vi plocka varsin påse med godis, och  ställde oss genast i kön bakom ett äldre par, som höll varandra i handen. De var väll mellan femtion och sextion och de båda såg pigga och förvånansvärt lyckliga ut. De såg nästan...ny kära ut.
När det var två tills det var vår tur så kom Martin på att han ville ha chips också, så jag fick fort springa och hämta en påse, innan han betalade, trots mina protester om att jag ville det.
 
''Isabell...seriously..do it look like i need your money?''sa han bitchigt och höjde på ögonbrynen, men vi båda brast sedan ut i skratt.
När vi skulle gå ut emot bilen så kom där ett gäng killar en bit bort. Jag tyckte jag kände igen den ena...men slog sedan bort tanken. Det var inte han.  Vi båda hoppade in i bilen och Martin började slå på motorn när plötsligt skugga ställde sig vid passagerar sätets fönster, alltså där jag satt. Jag tittade snabbt upp, och möttes utav ett par gröna ögon. Det var han. 
Martin såg att min och Harrys blick var inborrad i varann, så tilslut frågade han.
 
''Do you know him?'' Han stängde av motorn.
 
''Kind of..'' mumlade jag. Harry sträckte fram handen och knackade lätt med ett finger på den nya BMWs ruta. 
 
''I can wait, if you want to talk to him'' sa Martin glatt. Jag funderade i några sekunder. Egentligen ville jag ju det. Men samtidigt borde jag inte.. 
Tillslut bestämde jag mig. Jag vände mot emot Martin. 
 
''It will go fast, I promise!'' sa jag snabbt, innan jag försiktigt öppnade dörren och steg ut. Jag stod bredvid Harry som nu hade ett litet leende på läpparna. Jag kunde inte låta bli att le lite själv. 
 
''Ehm..''började han sedan.
 

 
 
Det här kapitlet var fakitskt ganska långt, och jag antar att ni väntat på detta? ;) 
Måste bara ännu en gång säga hur fantastiska ni är. Alla era kommentarer får mig att bli så jävla glad!! Sååååå, fortsätt lika bra. och kommentera massor nu, så lovar jag er ett nytt kapitel innan torsdag!♥
 

© Headerbilder från WeHeartIt