kapitel 44 - Last chapter

Den 2012-12-08, kl 23:56:29
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 13
''so...you just...got there?'' frågade Liam förvånat.
 
''yes..kind of?'' svarade jag. Jag hade nyss berättat för killarna om vad jag gjort igår. Eller ja, Niall visste redan för Ida hade redan pratat med honom. Och nu satt han på ett plan påväg till Irland för att hälsa på sin familj meddans vi hade lite extra tid.
Egentligen hade jag inte tänk att berätta förrens när jag kom hem efter dejten ikväll, men de hade tydligen märkt att jag varit en aning glad, vilket jag varit, och förstått att något hänt.
 
''I'm proud of you'' sa Harry entusiastiskt. 
 
''You should'' sa jag skämtsamt, och plockade sedan upp min handduk från soffan, för att dra mig mot duschen.
 
''Where are you taking her tonight?'' frågade Zayn. Det var just det jag hade funderat på halva natten, typ. Jag ville inte ha något för stort, men inte heller något sådär..som Mc.donalds precis... och nej, jag underskattar inte Mc.donalds. bara lite.
 
''I'm taking her to just a simple normale restaurant. I mean...It's not like we'r together. We are just meeting, to see  if things could work out and be like it was. Or is it to boring with that?'' Det sista sa jag lite tveksamt, då jag inte visste om jag kanske borde sattsat lite högre...
 
''No Louis, it will be great!'' sa Liam och log stort mot mig.
 
''Yeah, i think so to! It sounds perfect'' instämde de andra. Jag nickade tacksamt mot de, för att de hjälpt mig. 
 
''I've not idea what i should wear, so after my shower, someone have to help me'' sa jag och började gå mot badrummet, med handduken i handen.
 
''You are nervouse, sweetie'' sa Zayn, och blinkade med ögat mot mig, och jag gav honom ett leende och mitt lång finger, och lämnade de andra skrattandes bakom mig.
 
 
Efter duschen, så ställde jag mig med rakhyveln i handen och raklödder i ansiktet, och drog flera, lätta drag över min haka och runt om. Jag stirrade på min egen spegelbild och tittade noga så att jag inte missat något. Det hade ju varit lagom pinsamt att komma dit, halv rakad..
 
Jag öppnade dörren och möttes av skrik och skratt utanför, och såg att Zayn och Liam spelade fifa, djupt koncentrerade och skratten kom från Harry. 
 
''nerds'' suckade jag, samtidigt som jag gick för att titta vem som gjort flest mål. Zayn var verkligen sämst på fifa, så det var ganska väntat att han låg under med typ sex mål. Harry var bäst på det, och det var därför ingen vågade möta honom. Rädd för att förlora..
 
''Harry, are you busy?'' frågade jag honom, efter att ha tagit en titt på klockan och snabbt konstaterat att jag skulle hämta upp henne om en timme.
 
''No, do you want help?'' frågade han mig, och slet blicken ifrån tv:n.
 
''kind of'' skrattade jag. 
 
''I thought it was only girls who use to do like this, but i was probably wrong'' skrattade han.
 
''oh, shut up and go out and play fifa instead'' muttrade jag. 
 
''I was just kidding'' skrattade han. ''So...do you want all dressed up clothes, or just...you know..jeans and a handsome sweater?''
Jag tänkte efter lite. Det var nog inte så bra att komma med kavaj, precis. Nej, gud...nej det tar vi inte...
 
''I think the second idea was the best'' log jag.
 
''Alright, boss!'' sa han och försvann snabbt in i min garderob, meddans jag satte mig på sängen, i bara mina kalsonger och väntade. Efter ett tag kom han tillbaka med ett par mörka jeans, som satt ganska så tajt runt mina ben, och en vit stickad tröja, som jag inte ens visste att jag hade?
Men det såg hur som helst bra ut, så jag drog på mig det, och sedan ställde jag mig framför spegeln, för att lägga håret någorlunda okej.
Jag vände mig nervös om mot Harry, och kollade med en frågande blick på honom. Han gjorde tummen upp och log mot mig.
 
''Just take it easy'' sa han och reste sig sedan, och vi gick ut.
 
''thank you Harry, by the way'' sa jag glatt, innan jag kollade på klockan och såg att jag fick börja dra mig mot bilden nu, ifal jag inte ville komma försent.
 
Jag drog på min mörklå jacka, och ett par skor som passade till det jag hade på mig och tog en sista titt i hall-spegeln och kände i fickan så jag hade allt med mig.
 
''Okey, I'm going now. Bye'' ropade ajg och öppnade dörren.
 
''Good luck, boo bear!'' ropade de, och jag skrattade åt de. Inte det namnet...
 

Jag satte på värme i bilen, såfort jag startat den, då det var -6 grader ute. Hon behövde ju inte frys direkt när hon kom in i bilen. Hela bilresan satt jag och nervös trummade på instrument brädan, och stannade för de hundra femtion ljusen på vägen. 
När jag svängde upp mot gatan, så sajag högt till mig själv ''Take it easy''.
Jag parkerade bilen utanför, och gick igenom snön mot hennes hus, samma sträcka som jag gått för ungefär 24 timmar sen, fast i annat ärende.
Jag tryckte nervös på ringklockan, och hon öppnade bara några sekunder senare. Jag möttes av hennes stora leende, och kunde inte låta bli själv att bli jätte glad. 
 
''hey'' sa hon glatt.
 
''Hello. You look beautiful'' sa jag efter att blikat ner på hennes klädsel.
 
''The same to you'' sa hon gillande. Vi började gå mot bilen, sida vid sida och jag öppnade grinden och lät henne gå ut först. Hon log när hon passerat mig och tittade sedan på bilen.
 
''New car?'' frågade hon.
 
''yes'' svarade jag enkelt. 
 
''looking good'' sa hon gillande och jag log mot henne.
 
''so...now we'll start over from the beggin and make things slow, right?'' 
 
''right''
 
''I'm Louis'' sa jag och sträckte fram handen.
 
''And I'm Ida. Nice to meeting you''
 
''The pleassure is all mine'' log jag. Meddans hon höll kvar handen i min, så skrek hela min kropp av lycka.  Jag var gladare än vad jag varit på länge, och det kändes som att allt det vi gått igenom under dessa månaderna egentligen var bra. Vi hade antagligen båda lärt oss av våra misstag och sedan hittat tillbaka till varandra igen och det hela hade i sin tur gjort oss båda starkare. Inte bara var för sig, utan tillsammans. Det var som att allting just fallit på plats.
 


Och det var sista kapitlet. Skriv gärna en kommentar om vad du har tyckt! 


Den nya novellen kommer att komma upp i början av veckan, då jag redan börjat skriva på den, hehe...
Och är det någon som kan gissa vem den nya kommer att handla om?  :)

kapitel 43

Den 2012-12-08, kl 22:17:17
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 4
Jag drog rocken tätare om mig och huttrade till ute i kylan. Jag blickade ut över allt folk som gick i parken denna kväll. Människor som gick ute med hundar, föräldrar som höll koll på sina barn som lekte i snön, par som gick och höll  varann i handen. Det var i slutet av januari och det hade var fortfarande snö på marken. Mörkret hade lagt sig över London och det var fredags kväll, vilket betydde att jag inte alls visste om personen jag nu var påväg till, skulle vara hemma ens.
 
Jag hade gått här flera gånger än vad jag kunde minnas i sommras, så trots att jag inte gått denna vägen på flera månader, så kunde jag vartenda liten sväng utantill. Jag svänge upp höger, där jag visste att det var ungefär 5 minuter kvar tills jag nått min slut destination. Hennes hus.
Jag såg upp på den långa vägen, som jag visste gick rakt fram i flera kilometer, men jag skulle svänga vänster vid nästa gata. 
Tanken slog mig att jag inte hade någon aning alls om vad jag skulle säga. Jag hade sagt allt jag ville henne, så det var egentligen inte därför jag gick hit. Inte för att försöka få henne tillbaka. Det hade jag försökt med i flera månader, utan resultat.  Jag hade lovat mig själv att efter  det på nyår, så skulle jag ge upp. Men efter det som det fanet sagt på vår meet & greet, så var jag bara tvungen att gå hit. Jag hade somsagt inget att säga, egentligen, men jag var liksom bara tvungen.
 
När jag nu kommit fram till huset, så kikade jag över staketet, för att se ifall det såg ut som att det var någon hemma. Vardagsrummet var tänt med ljus och små lampor, men resten av huset var ned släckt, men jag öppnade försiktigt grinden iallafall, och gick så tyst jag kunde mot dörren. Jag tryckte snabbt på ringklockan, och tog sedan två steg bakåt, i ren rutin, innan jag andades in och ut, två djupa andetag, i nervositet.
Jag hörde ett skratt jag mycket väl kände igen inne ifrån, och sedan hörde jag henne säga något. Vad det var hon sagt visste jag inte, då jag var helt inne i att hon var påväg hit, mot dörren.  
Dörren öppnades, och där stod hon. I klädd jeans och en hollister t-shirt och bara tittade förvånat på mig.
 
''Hello'' fick jag fram, och fick anstränga mig för att inte stå där och le som en fullständig idiot.
 
''Hi Louis'' sa hon, och granskade min klädsel. Låg musik hördes i bakgrunden, och jag hörde svaga toner av kiss you med Ed sheeran.
Jag visste inte om det borde vara jag som sa något, eller om det var hon. 
Tillslut så kändes det bara allmänt konstigt, så jag började tänka ut något i huvudet.
 
''I guess you don't know why I'm here?'' frågade jag. Hon skakde på huvudet. ''Ehm..no...me either'' 
Hon drog på smilebanden, och fick ur sig ett litet skratt vilket resulterade till att jag också log.
 
''How are you?'' sa jag sedan.
 
''I'm fine. How are you, Louis?'' Hon la benen i kors och lutade sig mot dörr karmen.
När hon stod så, så påmindes jag om alla gånger som hon sått sådär, och väntat på mig när vi till exempel skulle iväg.
 
''I'm good, thank you'' Hon log, ännu en gång.
 
Det hade gått 1,5 månad sedan nyår, vilket betydde att vi inte setts på 1,5 månad, och innan det var det inte sedan slutet av sommaren om man bortser från gången på stan när vi sött på varann, då vi handlat julklappar båda två. Det hade gått ungefär 2 och en halv veckan sedan vår meet & greet, då jag inte bestämt mig för att komma hit förrens nu.
 
''Idaaa?'' hördes en röst inne i från, och hon vände sig om för att svara, antagligen.
 
''Wait a second'' ropade hon åt människorna där inne, innan hon vände sig mot mig. ''Danielle and Perrie are here'' sa hon.
 
''Ah. Are you going out?'' frågade jag. Hon skakade på huvudet.
 
''No, just a movie night with candles and lot's of sweets'' skrattade hon. ''how about you?''
 
''Nothing much''
 
Det blev tyst ett tag och vi båda bara såg på varandra. jag tog ett steg frammåt, innan jag harklade mig.
 
''I've no idea how you feel, but i was just..you know..I just came here to check. Cause.. i heard..'' började jag.
 
''Nothing has changed since the summer, Lou'' sa hon tyst. En varm känsla spred sig innuti mig. 
Efter ett tags tystnad så tittade jag upp på henne och märkte att hon redan tittade på mig. 
 
''Maybe we should just...meet again. And take it all over again. From the beggin?'' frågade jag.
 
''Do you want that?'' frågade hon, med ett leende på läpparna.
 
''If you want?'' Hon nickade till svars.
 
''so...tomorrow night?'' frågade jag. ''at 7pm?''
 
''sounds great'' Hon tittade på mig och sedan bakåt mot vardagsrummet.
 
''You should get back now. But we'll se each other tomorrow night, right?'' 
 
''course. Tomorrow night it is!''
 
''Okey'' sa jag och började gå bakåt. ''Have a great night, and tell Dan end Perri I said Hi'' sa jag, samtidigt som jag började gå mot grinden.
 
''I will'' ropade hon.
 
Jag öppnade grinden, och började gå hemmåt igen. Emot lägenheten. Min mobile plingade till, och jag drog lätt upp den från jeans fickan.
 
Ida - where should we meet?
 
Jag log när jag knappade in  ''I'll pick you up'' innan jag la tillbaka mobilen i fickan och gick och log för mig själv. Såhär glad hade jag inte varit sen i sommras. And it was the same reason.
 


Detta är det näst sista kapitelt ur ''you just gotta believe'' och den nya börjar antagligen redan om någon dag, då jag är typ över taggad på att skriva ;)
 

kapitel 42

Den 2012-12-05, kl 22:02:56
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 8
Andrew : can i come over? x
 
Jag knappade snabbt in ''sure xx'' och la mobilen på nattduksbordet. Okej. Nu måste jag berätta vad det är som har hänt. Han har faktiskt rätt att få veta. Det är verkligen inte schysst att vara tillsammans med honom, när jag inte känner på  det sättet för honom. Hur han kommer ta det, har jag ingen aning. Egentligen vet jag inte om vi varit sådär riktigt inlove, om man tänker efter. Från min sida var det ju det. Hade jag insett... 
Andrew hade varit där för mig hela tiden, så att berätta det för honom var svårt för mig.Jag visste somsagt inte hur han kände och hur han skulle ta det. 
Ytterligare en dag hade gått, och idag hade jag åtminstonde ätit. Eller ja..Niall hade praktiskt taget tvingat i mig mat. Både glass och pommes.....o en jävla massa cola...
 
Jag kom nyss på att jag satt i en stor tröja och under kläder under mitt täcke...men vad gjorde det? Vi hade sovit tillsammans..Så det gjorde inget.
 
Efter att de hade ringt, så gick jag nerför trappan, en aning nervös. Jag hade ju ingen aning om hur han skulle reagera..
Jag öppnade dörren försiktigt och hittade honom där, med ett stort leende på läpparna, jacka, halsduk, mössa och sedan det lockiga håret som stack ut lite på sidorna.
 
''come on in'' sa jag och försökte mig på ett leende. Om jag lyckades visste jag inte..
Han kom in och vi kramades, innan jag rös till för att han var så väldigt kall. 
 
''how are you?'' sa han lugnt.
 Jag ryckte på axlarna. ''i don't know. How about you?'' 
''Tell me, will ya?''
''ah, it's nothing'' sa jag, och försökte le. Han tittade konstigt på mig och var precis påväg att säga någonting, när jag snabbt sökte i min hjärna för att hitta något att säga ''so, let's get upstairs?''
Han nickade och följde mig upp i trappen. Jag la armarna om min kropp och rös till. Blä för detta jävla väder!
 
Jag slog mig ner i sängen meddans han satte sig på stolen på andra sidan rummet. Det var nästan lite...läskigt. Han brukade alltid sätta sig med mig i soffan. Det var som att han redan visste. 
Men jag skakade bort tanken. Han visste inte. Då skulle han inte sitta här och le och va hur glad som helst.
 
''Why have you been here in like...6 days?'' frågade han sedan. 
 
''ehm...i...eum..i haven't feel so good..and yeah'' stammade jag fram. Han tittade på mig med en 'really?' blick. Jag stirrade ner i knät. ''Or..I haven't...i didn't...ehm..'' Fan. Vad fan skulle jag säga för att reda ur detta?
 
''been what?'' jag vågade inte titta upp och möta hans blick.
 
''I've been ill. And just..ehm..not felt that good...cause of..something'' 
 
''cause of what?'' sa han. jag kände hans frågade blick på mig. Jag tittade snabbt upp, och sedan åt sidan igen.
 
''nah..just..nothing'' sa jag och skakade på huvudet som i 'glöm det'.
 
''I think it has to do with something at new years eve'' Jag stelnade till för några sekunder och kunde knappt andas. Hade han sett oss? Nej..han var inte där. Fan vad dum jag är...
 
''why do you think that?'' sa jag och försökte spela lugn.
Han började plötsligt skratta åt något. Åt mig? No idea. Jag tittade frågandes på honom.
 
''Stop pretending'' sa han och blinkade åt mig. THA FUQ?
 
''whaaat?''
 
''Just because I'm a boy, dosen't mean I'm a retard'' skrattade han. ''I've seen your feelings for him the whole time''
 
''what feelings? for who?'' Nu förstod jag inte. Hur kunde han veta?
 
''Stop pretending, i said! I know you've never been over him and i knew somethings was going to happen at new years eve between you''
 
''what? how?''
 
''sometimes you're just..aah..nothing'' skrattade han. ''Look. I've know it since...forever. And then...when i was away...or..before i did go, i talked to Louis and..''och där avbröt jag honom.
 
''what?! to HIM? WHY?!'' sa jag allvarligt.
Han skrattade åt mig  meddans jag själv satt i hel chock.
 
''I told him what I knew. And then i told him to try and then...i won't tell you more'' Sa han med ett skratt.
 
''you have to tell me everything'' klagade jag, och reste mig upp i ren frusteration.
 
''nooope, I've promised him'' skrattade han. 
 
''you...you can't!''
 
''ofcourse I can'' sa han, fortfarande skrattandes åt mig. ''So...I hope it went greeeeaat?'' sa han med ett stort leende. Jag tittade ner i marken, och skämdes faktiskt en aning. Och jag var arg. På mig själv. Ja fyfan vad arg jag var! Jag hade bara låtit min sista chans rinna ut. Jag hade kunnat ta vara på den och få allting som jag ville. men NEJ nu hade jag sumpat allting. Sumpat mitt liv..
''What have you done?'' Sa han allvarligt. Jag fortsatte att titta ner, rädd för att möta hans blick..
Och HUR skulle jag nu förklara detta!?
''Just tell me'' sa han och satte sig bredvid mig.
 
Och så började det igen. Allt jag sagt till Niall igår...
 
 
 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Louis Perspektiv:
 
 
 
 
''Louis,  time for the meet  adn greet!!'' ropade Paul genom dörren, och jag rest emig snabbt upp, efter honom för att följa med.
Jag och de andra killarna gick lugnt in genom dörren där det väntade 12 tjejer, som antagligen skulle skrika vilken sekund som helst.
och....
DÄR kom det.
Vi gick glatt emot de, och de kollade allihopa spänt mot oss, och några av de fotade och andra höll i block beredda på vår ankomst. Vi allihopa ''delade  upp oss'' på gruppen med tjejer, och började direkt fråga hur de mådde osv..
 
''Could you write your name at m arm, Lou?'' frågade en mörkhårig tjej. 
 
''And make your mum angry? never!'' sa jag och himlade med ögonen, och vände mig om, men vände mig snabbt tillbaka och skrattade, för att visa att jag skojade.
''ofcourse babe!'' Sa jag med ett leende, och tog emot pennan och började skriva på hennes arm.
 
Jag vandrade runt bland alla tjejerna, och sedan kallade Paul på oss och sa att det var dags att gruppbild och sedan var vi tvungna att lämna, för att ha konseten om 2 timmar.
 
Precis innan tjejerna skulel gå, så sprang en av de fram till mig och viskade något till mig som fick mig att bli väldigt förvånad.
 
''She isn't in school and she's depressed.

kapitel 41

Den 2012-11-29, kl 08:44:28
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 13
''are you about this?'' frågade mamma mig, ännu en gång. 
 
''yes, im sure. Go and work now, mum'' skrattade jag lätt. 
Jag hade legat i sängen i 3 dagar. De ända gångerna jag gått  upp var på toa eller när jag duschade eller skulle hämta något.
Jag hade bara legat och deppat, orkade ingenting. Jag sov inte någonting. Några få timmar ibland somnade jag till, men annars inte. Mina vänner hade kommit hit. Men jag ville inte. Andrew, Becka och till och med Niall, ja ni hörde rätt, inte ens de fick komma. Såklart hade de försökt, men jag ville inte ha besök. Inte nu. Egentligen ville jag inte hade överhuvud taget, utan bara försvinna ut i ingenting.
Mamma pussade mig på kinden, innan hon stängde dörren och gick ut.
 
Jag reste mig sakta upp och kollade ut igenom fönstret.  Det var vinter och snön låg fortfarande kvar på marken. Ganska mycket också! Det snöade nu också och det låg snö överallt. Brevlådan, staketet, blommorna, på fönsterna.
 
Jag var dock inte bara hemma för det som hänt. Jag hade ont i halsen och mitt huvud gjorde ont konstant. Det kan verkligen inte vara hangovern, för jag drack inte sådär gaaaalet mycket på nyår. Och det var tre dagars sen.. Man kunde faktiskt ha kul utan kroppen fylld med alkhohol!
Jag tog ut en kopp ur skåpet som jag fyllde med vatten och satte in i mikrovågsugnen. Jag orkade inte dra fram vatten kokaren och allt detdär. To much work, oh yeah!
Jag satte mig vid det höga och smala bordet vi hade. Om jag säger att de är fyra höga stolar med typ ett bar bord i mitten, så fattar ni va? bra.
Jag satte armarna i kors och huttrade till. Fyfan vad det var kallt! Jag hade iförsig bara en grå tröja på mig och ett par grå shorts jag brukade sova i. Jag såg att det var 26 sekunder kvar på tet i mikrovågsugnen, så jag hann springa och hämta en mössa från hatthyllan som jag snabbt tryckte på mig på huvudet.
 
Det ringde på dörren och jag suckade lite halvt när jag fick se vem som stod där. Inte för att det var just de, utan för att de såg så sjukligt glada ut och jag ville inte ha sällskap av glada människor.
Becka och Andy.
 
''HEEEY'' de båda kastade sig runt min hals samtidigt och jag bara stod där i mitten o la försiktigt armarna runt de båda.
 
Andy släppte mig och granskade varenda del av mitt ansikte. Han rynkade på pannan.
 
''what?'' frågade jag trött.
 
''what happened to you? '' Jag förstod att han menade att jag såg hemsk ut, för de visste jag. De alla visste om att jag och Louis pratat, och antagligen förstod de ungefär vad som hänt. Tydligen hade vi båda sett helt förstörda ut när vi gick, och Louis hade, precis som jag, varit allmänt deppig och konstig, enligt twitter ryktena. Om det sen var sant visste jag inte.
 
''I know i look horrible'' 
 
''you don't. Just...destroyed'' Det var precis så jag kände mig. Tom. Kall. Ensam. Förstörd.
När jag inte sa något så gick de båda förbi mig in i hallen, utan att ens kolla ifall det var okej.
 
''ofcourse it's okay, guys'' sa jag på skoj. Inte skämtsamt, det l't mer irriterat och trött. Som att jag inte hade något hopp om livet.
 
Jag gick iväg och började göra mitt te med mint te och honung. De stod tyst bakom mig och jag kunde känna hur de följde mina rörelser med blicken.
När det var klart satte jag mig i soffan i vardagsrummet och  lutade mig bak mot ryggtödet.
 
''There is tea, cofe, juice and food. Take whatever you want''
 
''I've been waiting for those words' hörde jag Andy säga med ett skratt, innan han kastade sig mot köket. Becka kom fram till mig och satte sig bredvid mig. Hon tittade bekymrat mot mig. När jag inte tittade tillbaka, utan tittade ner i min kopp istället, så förstod hon att jag fortfarande inte tänkte prata om det.
 
''how are you?'' frågade hon försiktigt.
 
''i'm fine. You?''
 
''you're not, honey''  Hon tog min hand och höll den hårt i sin. ''you don't want to tell me what really happened?'' 
Jag skakade på huvudet.
''it dosen't matter''
 
''ofcourse it does!''
 
''you don't know, okey? You don't know if it does matter or not. I know. And i think it's doesn't matter''
 
''are tired? cause that just sounded...down to fuck'' sa hon och försökte hålla inne sitt skratt. Jag kudne inte hjälpa att jag också skrattade lite tyst.
 
''yes I am''
 
''by the way, where is your phone?''
 
''um...upstairs..i think? why?'' Jag kom just på att jag helt glömt bort den. Jag hade satt den på laddning natten då jag kom hem, efter nyår, och sen hade den varit där tills nu. Jag hade inte ens tänkt på den.
 
''Cause i've called like...several times, Andy to, Niall to and the boys to. So yesterday we called your mum..or..I called her, and she told me that you were at your room and that you've been there since new years eve''
 
''So my mum knows you're here?'' 
 
''yupp'' Det blev tyst i några sekunder, för att samtalsämnet tog slut. Sedan fortsatte Becka ''Are you sure about not telling me? You know I'm here or you. Always'' Jag nickade.
 
''It's not you. It's me''  Vi båda tittad epå varann och brast ut i skratt åt  meningen. Så sa man alltid när man gjorde slut!
 
''are you breaking up with me!?'' sa hon sarkastiskt.
 
''yup!'' skrattade jag. ''but I don't want to tell anyone, so it's not something wrong with you'' sa  jag med ett leende.
 
''you sure?'' frågade hon.
 
''100 & sure'' 
 
Meddans Becka satt med mobilen och smsade så kom Andy tillbaka.
 
''We should watch a movie''  sa han glatt.
 
''No, Andy..we have to go'' hon försökte himla lite i smyg med ögonen, eller försökte få honom att förstå något. 
 
''uhm..yeah...we have to..'' 
 
''you sucks, Becka'' skrattade jag tyst.
 
 
När jag gått bort och sagt hejdå till de,  så undrade jag vad det var som de skulle göra. Varför de plötsligt hade så brottom härifrån. Men jag hann inte tänka på de så mycket, förrens dörren plingade igen. AAAHHHH låter folk mig aldrig vara ifred!? Är det postgubben så lovar jag att jag slår honom i ansiktet...
 
Jag släpde mig själv bort till dörren och låste upp, för att sedan öppna dörren. Jag tittade trött upp, och fick genast se något som gjorde mig gladare. Väldigt mycket gladare! 
 
''NIAALL!'' sa jag och kastade mig om hans kropp. Jag insåg precis att hela han var full av snö, vilket resulterade till att jag var precis likadan just nu. USH vad kallt!
 
Han drog av sin jacka, och sedan kramade han mig ännu en gång.
Sen gick det upp för mig att det var honom Becka smsat med och sedan haft så brottom ut från...
 
''It was Becka who got you here, rigt?''  Han nickade mot min axel.
 
''I'm not leaving, until you've told me everything'' sa han sedan tyst.
 
 


väldigt händelselöst...men det behövs för att bygga upp nu när de inte är sådär överdrivet mycket kvar. Kommenterar ni snabbare, får ni kapitel snabbare. Simple as that ;) xx
 
 
 

talking to yoooou

Den 2012-11-23, kl 07:08:54
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 0
Fler kommentarer på förra kapitlet,  innan jag ger er nästa. komigen guys! Ni kan väldigt mycket bättre ;)

kapitel 40

Den 2012-11-18, kl 21:23:36
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 20
Okej...ikväll lovade jag mig själv att försöka. Att försöka en sista gång. Jag skulle göra allting jag kunde, men sen var det upp till henne. Jag kunde inte lägga hela mitt liv på att försöka få tillbaka henne när jag egentligen visste att hon inte skulle ändra sig.
Så... jag gick till festen med de andra. Nyårs festen. Jag visste att hon skulle vara där. Dock skulle vi överraska henne. Och Becka. Det hade vart Nialls ide, såklart. Vi skulle egentligen gå på en annan fest, hade vi sagt, vilket vi inte skulle. Martin var tydligen en kille Liam kände sådär halvt, då han och Andy var bästavänner och Andy kände Martin väl. Så det hade blivit så, att vi också skulle dit. Jag var redan nu så jävla nervös, rent ut sagt.  
Antingen skulle kvällen göra allt värre för mig, men samtidigt avsluta allt, eller så skulle detn förändra allting. Jag hoppades på det andra, men jag kudne verkligen känna på mig att det första alternativet var det som antagligen skulle bli verklighet..
Jag stod framför spegeln och försökte få mitt hår någorlunda snyggt, utan resultat. Det verkade lönlöst idag! Jag hade stått här i minst tio minuter och bara försökt få det att ligga snyggt. AH C'MON!!!
 
Det knackade på min lägenhets dörr och jag hörde killarna utanför stå och högljutt diskutera något. 
 
''Harry open the door!'' ropade jag. 
Efter några sekunder hördes ännu en knack och några plingningar på dörren. Irriterat öppnade jag dörren från mitt sovrum, och möttes av ljudet av en påslagen dusch. AHA det var därför han inte öppnat. Han duschade!
 
''BOYS OPEN UP!!!''  ropade Niall högt.
 
Jag skyndade på stegen mot dörren och låste snabbt upp den med den ena handen, då den andra hsde fullt med vax. 
 
''gosh, it took one hour'' suckade de, innan de trängde sig in, och jag återgick till spegeln i mitt sovrum,
 
Tillslut låg det ändå helt okej, skjortan satt bra, jeansen med, jag hade sprutat perfym...och jag var klar. Jag gick ut till de andra som satt i soffan med varsin öl. De lgo glatt när jag kom.
 
''are you done?''  Jag nickade till svars och började dra på mig mina mörkblå skor.
 
''Are you in a hurry?'' skrattade Zayn.
 
''No''  
 
''Do you want to leave now? ''
 
''we can wait until you're done'' sa jag kort. Liam tittade på mig och mötte min blick för några sekunder. Han såg direkt att något var fel, men samtidigt så tror jag han förstod. Deklart att jag var nervös över att träffa henne. Det förstod han. Han visste vad som hänt. Jag försökte mig på ett leende, men som vanligt gick det inte hem hos honom. När jag en gång frågat hur han kunde märka det, så hade han svarat ''It's easy. Your eyes don't smile''
Och det var väll så nu med.
 
 
Nervöst smög jag efter de andra när de skulle överraska Ida. Niall pratade med henne i telefon just nu, och jag kunde skymta hennes ansitke i sofforna, men ännu visste hon inte att vi var här.
Jag saknade att kunn göra så. Att kunde ringa henne närsom, smsa henne, vara med henne, kyssa henne, krama henne, skratta med henne, hålla hennes hans, spela  fotboll, bada, titta på henne när hon sover, mysa i sängen, kolla på film...Jag kunde räkna upp en lång lista. Allting. Jag saknade allting med henne. 
 
''HEY NIALL'' Hörde jag hennes underbara röst säga högt och glatt, och hon kastade sina armar runt honom.
 
''HEY BESTIE''
 
''aren't you and the boys supose to be at another party?'' Frågade hon sedan. De andra killarna började dra sig därifrån, så jag följde deras exempel. Jag klarade helt enkelt inte av att stå där. It was to much.
 
Jag och Harry gick bort och hämtade varsin stark öl och började vandra runt lite grann runt om i det stora huset. Det var folk precis överallt. Huset var också otroligt stort.
 
''We should go out there'' nickade Harry sedan mot dansgolvet. Jag nickade åt honom. Och där ute, där stannade vi resten av kvällen. Ända tills klockan var 10 i tolv. 
 
Harry, Zayn och jag gick ut på balkongen där jag antog att vi skulle ha nedräkningen och champagnen och allt det där. 
 
''Are you enjoy the party?''  Frågade Zayn, med blicken på mig och Harry.
 
''yes I do! ''  nickade Harry stort.
 
''And how about you, Lou?''
 
''Yeah, it's okey'' sa jag och försökte le.
 
''okey? you say this is okey? gaaah, something is wrong with you man'' skrattade Harry skämtsamt.
 
''HEEEEEEEY'' sa Niall glatt och ställde sig på min högra sida. Jag mötte Ida's blick snabbt, men slog sedan bort den i ren nervositet. Åh, idiot Louis. Vadfan gör du?
 
Det strömmade ut folk och alla ville frammåt, vilket betydde att alla stod och tryckte frammåt. Vi som stod längst fram, och hade utsikten över centrum gatorna, kunde se att det redan börjat avfyra raketer längre bort.
 
 
''i swear, my ribs will be broken tomorrow!'' hördes hennes röst högt klagande över alla andra. Meddans vi andra skrattade så tittade hon åt mitt håll. Hennes blick for över mina läppar, upp mot mina ögon, och sedan lgo hon mot mig snabbt innan hon slog bort blicken.
 
Martin började räkna ner tiden från tio till noll. Hela folkmassan stod och och ropade, nej förlåt, skrek, med honom. När klockan slog 00:00am så skrek alla i takt och hoppade runt som galningar. Champagne flaskor öppnades, glas delades ut och folk kramades. 
Ida började krama de andra killarna, Becka och Andy. Okej, det är nu det gäller. Jag har lovat mig själv. Och jag ska göra det nu. Jag måste. Sedan mötte hennes blick och jag började sakta gå mot henne.
Jag trängde mig igenom allt folk som stod och trängdes här och var. Det var smock fullt, men fortfarande hade jag bara blicken på henne.
 
När jag var bara några centimete ifrån henne så stannade jag upp och tittade på henne. På det långa blonda håret som var lockigt och hängde över axlarna, klänningen, hennes ögon som lös i den ganska mörka natten. Jag lutade mig fram och kramade henne försiktigt och hon gjorde detsamma.
 
''Happy new year'' viskade jag tyst i hennes öra, och nuddade läpparna mot öronsnibben.
 
''Happy new year'' sa hon tyst tillbaka. jag undrade om det jag skulle säga skulle förstöra allting. Försöra att jag faktiskt kunnat gå fram och krama henne utan att hon gjorde något emot och utan att hon blev arg på mig. Det hela var väldigt försiktigt. En aning pinsamt också. 
Jag pressade mina läppar försiktigt mot hennes kind, och hon flyttade kinden lite närmre. Hennes grepp hårdnade runt min rygg och jag lutade försiktigt huvudet bakåt igen för att titta in i hennes ögon. Vi stod och allvarlig talat stirradein i varandras ögon, båda med ett litet leende på läpparna. Hennes blick for ner på mina läppar och sedan tittade hon snabbt upp igen, som att hon inte gjort det med meningen. Jag chansade och lutade mitt huvud mot henne, smatisigt som hon tryckte sina läppar mjukt men bestämt mot mina. Jag exploderade inuti och alla känslor jag burit på under ett halvår kom ut.
Jag tog  för första gången kände jag mig hel igen.
 
Hon drog sig undan och tittade upp på mig.
''I can't'' viskade hon tyst. Hon såg halvt förtvivlad ut, men jag brydde mgi inte längre. Något gick i sönder i mig. Förväntningarna om att hon kanske faktiskt denna gången skulle förlåta mig och inse att vi var perfekta...allting försvann. Jag tittade på henne, och hon tittade tillbaka på mig. Hon såg mest förtvivlad ut och sökte i min blick. Men det fanns ingenting. Jag var tom. Hon hade nyss tömt mig. För sista gången blickade jag på henne,  dorg mig undan och gick snabbt därifrån. Eller ja, så snabbt det gick att trägna sig fram vill säga.
Jag letade upp min jacka som jag och killarna lagt i det ena rummet tillsammans med alla andras, drog på mig den och sprang ut genom dörren.  Jag hade ingen aning om vart jag skulle, men det betydde ingenting. Just nu skulle jag bort. Bort ifrån festen, bortifrån allt folk, bortifrån killarna och mest av allt bortifrån Ida. Långt bort.
 

kapitel 39

Den 2012-11-13, kl 21:57:29
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 18

Från Becka: So...you are coming 11 am? xxx

 

Jag knappade snabbt in ett ’‘japp! xxx’’ och skyndade mig sedan att packa ner skorna, klänningen och allt smink. Det var nyår och vi alla skulle på fest. Jag och becka skulle umgås hela dagen och sedan fixa oss i lugn och ro. Det tog långt tid för tjejer, you know!

 

Festen hade i sista minut blivit flyttade till beckas storebror kompis hus istället. Martin hette han, och var egentligen svensk, men han hade flyttat hit efter gymnasiet, så han var nitton.    De ända jag visste om honom var att han var blond. Men varför skulle jag veta hur han såg ut, när vi skulle festa? Precis. 

Dessutom så var det väldigt mycket folk som skulle komma. Det skulle nog bli super!

Mamma körde mig till Becka, ås jag hoppade av och sa hejdå till henne och hon önskade mig en trevlig kväll, och sa att jag skulle vara rädd om mig och allt detdär som föräldrarna var tvunga och säga. O jag skulle ringa senare ikväll så att allt  var okej, eftersom hon och pappa hade varit lite tveksamma med att jag skulle få gå på fest hos folk de aldirg hört talas om och som dessutom bodde en halvtimme härifrån. Tillslut hade de dock gått med på det.

 

 

 

’‘help me with my hair’’ klagade jag.  Den  helvetes jävla locktången hade något fel i huvudet! Det blev ju förihelvete inte lockigt!

 

’‘take it easy, girl’’ skrattade hon bakom mig och tog den ur händerna på mig.

 

’‘easy? It’s new years evening and my hair wont be curly’’ suckade jag dramatiskt. Hon skrattade åt mig och hjälpte mig att locka det istället.

 

’‘have you talked to Lou?’’ frågade hon efter ett tag.

 

’‘why should I? ’’ bara av att höra hans namn av någon annan fick mitt hjärta att slå snabbare och pulsen att tappa takten. Det kändes som att blodet rusade runt i kroppen på mig. Varför reagerade jag såhär? 

 

Jag lovade mig själv att inte dricka så mycket att jag inte hade kontroll. Visst, det var nyår...typ party hard....men jag ville ändå inte ha för mycket alkohol i kroppen. Man kunde faktiskt ha kul utan. Inte för att jag tänkt mig att ha en helt nykter nyårsafton...men you get it!

 

’‘All the rumors going around about you two? I just thought...maybe you should talk to him?’’ föreslog hon.

 

’’No. Everything is over. I told you, didn’t I?’’ Jag fnös lite mot henne i spegeln, vilket jag sedan ångrade direkt.

 

’‘sorry, I didn’t mean it like that..’’ sa hon tyst.

 

’‘I’m sorry for what i said. I didn’t mean to sound that angry either. But i don’t want to talk to him’’ 

 

’‘why? You are not together..but you can still talk sometimes, right?’’

 

’‘I’m scared’’ sa jag tyst.

 

’’of what?’’ Hon var klar med att locka mitt hår, så hon drog ut kontakter ifrån väggen och vi båda stod och tittade oss i den stora spegeln på hennes vägg. 

 

’’My reactions when i meet him’’ sa jag tyst. Jag trodde inte hon skulle höra, men det gjorde hon.

 

’‘You know what this means?’’ sa hon allvarligt och tittad epå mig igenom spegeln Jag skakade på huvudet. 

 

’‘You’re inlove’’ När hon uttalat orden så hörde jag hur rätt de lät, men ändå hur himla fel det var. Det blev tyst. Ingen av oss sa något. Jag visste inte heller vad jag skulle svara på det. 

 

’‘REBECKA! IDA! TIME TO LEAVE’’ ropade hennes mamma, och vi båda drog oss ur tankarna och tog våra väskor och gick nerför trappan.

Hennes mamma skulle köra oss till bussen, så vi slapp gå i de jävla snön utanför som inte tycktes försvinna...

 

 

 

 

Vi båda trängde oss igenom allt folk som stod innanför dörren intill Martin’s hus. Det var sådär galet stort och fint, så som man bara såg på film. Allting var öppet och stort. Dock hade de hängt plast över vissa saker, så de inte skulle komma fläckar antog jag. 

Becka drog oss mot den lilla baren där drickan fanns, där även en kille i en stilig rosa skjorta stod med uppkavlade armar och beiga chinos. Han var blond, blå ögd och påminde om chad michael murray en aning. Riktigt snygg alltså.

 

’‘Martin! Hey!’’ sa Becka glatt, och de två kramade varandra. Sedan vände hans sig mot mig.

 

’‘you must be Ida?’’ frågade han glatt.

 

’’I am’’ log jag. ’‘And you are Martin i guess?’’ Hans hand i min i en skakning, gjorde att jag blev lite svettig i handflatan, då han var det.

Vi stod och pratade ett tag med honom, innan det var fler som skulle hälsa. Jag och becka gick och ställde oss framför baren och väntade på att de två killarna skulle ta folks ’‘beställning’’.

 Becka beställde något till oss båda och vi började sedan gå innåt i huset.

 

’‘why didn’t you tell me that he was that hot?’’ sa jag allvarligt till becka. 

 

’‘you didn’t ask. And i told you he was good looking’’ skrattade hon. ’‘But i agree with you. He’s really hot!’’

 

Efter några timmar så satte vi oss i sofforna för att ta det lite lugnt ett tag. Vi båda hade fått i oss en del dricka, dock var ingen av oss fulla. 

 

’‘it’s a shame that Andrew did go to new york over new year’’ Sa becka, meddans vi blickade ut över allt folk. Det var folk överallt. Bredvid mig satt ett par och kysst varann, mittemot oss satt ett gäng snygga killar, i sofforna bredvid satt massa folk med dricka i händerna och precis som vi, pratade. Vissa hade mer alkohol i sig än andra.

 

’‘yes  I know’’ Precis när jag sagt det så vibrerade det högt i min ficka så jag drog upp mobilen och svarade, efter att ha sett vem de var.

 

’‘Hey Niall. Why are you calling now?’’ frågade jag glatt. Han skulle till någon annan fest med killarna, o sagt att jag kunde följa med, men jag hade redat tackat ja till becka.

 

’’I have a suprise for you..’’ sa han väntande.

 

’‘and that is?’’ 

 

’‘look at your right’’ sa han med ett skratt, och jag vände mig till höger, men såg ingenting.

 

’’i Can’t see anything?’’ frågade jag förvirrat.

 

’’To much people. But look now’’ Och där bredvid mig stod Niall med ett stort leende på läpparna. Han hade en vit skjorta på sig och jeans, och var sådär underbart vacker som bara han kunde.

 

’‘HEY NIALL’’ halv skrek jag och kastade mig upp och kramade honom. Han skrattade mot min axel och kramade tillbaka.

 

’‘HEY BESTIE’’

 

’‘aren’t you and the boys supose to be at another party?’’ frågade jag.

 

 

’’We just said that’’ skrattade han.

 

’’i hate you’’ log jag.

 

’‘love you to’’ 

 

’’so, where are the others?’’ Han tittade sig runtom för att se om han hittade de.

 

’’ somewhere’’ skrattade han. ’‘Let’s dance!’’ utbrast hans sedan och blickade på både mig och becka så vi reste oss och gick ut på dans golvet.

 

 

Liam och Zayn hade kommit förbi och hälsat efter ett tag, men de andra hade jag inte sett. En av de ville jag inte se. Eller jo, egentligen ville jag ju det. Men ändå inte. För jag skulle vara tvungen att prata med honom. Och det hade jag ingen lust till alls. Vi, han och jag, var som sagt över. 

Och om jag lyckats undvika honom hela kvällen, så skulle det väll säkert gå nu med. Hoppades jag.

 

 

 

’‘It’s only 2 minutes left! ’’ hojtade Becka. ’’ we should go out to the balcony!’’

 

Så det gjorde vi. Jag, becka, Niall och Liam. Väl där ute så såg vi direkt de andra killarna. Ja, alla. Zayn, Harry och..Louis.

De log stort när vi kom emot de, och Louis slog snabbt bort blicken. Lika bra det. Jag ställde mig mellan Niall  som stod bredvid Louis, och sedan becka på min andra sida.

Jag tog beckas hand i min och väntade på nedräkningen. Mer och mer folk började samlas ute på balkongen. Det var svin fullt, om man får lov att säga så... 

Alla ville stå utanför, så alla tryckte frammåt. Vi som stod längst fram hade alltså allt tryck på oss. 

 

’’ I swear, my ribs will be broken tomorrow!’‘klagade jag, och alla i skrattade åt det jag nyss sagt. Jag kunde utskilja Louis skratt utifrån alla andras. Det lös upp, och allt det andra blev tyst runt om. 

Eller alltså...det blev ju inte tyst. Inte på riktigt. Men you get it, huh?

Alla började tittade på sina klockor och jag hörde hur folk sa att det snart var dax. 

Martins röst hördes över alla.

 

’’10, 9, 8’’ alla räknade högt med honom och stämningen var på topp. 

’‘3,2’’ Niall tog min hand och jag kramade hans och beckas hårt.

’’1, 0!’’ skrev alla och allas händer for upp i luften och skrek av glädje. Jag tittade ut över de andra killarna, och min blick mötte Louis. Den stannade kvar där ett tag innan vi avbröts av de de andra som började kramas.

 

’‘happy new year!’’  sa de glatt och kramade mig. Först Zayn, sedan Liam, Harry och Becka. 

 

’‘happy new year my bestie! ’’ sa Niall och kramade mig hårt och länge.

 

’‘happy new years eve yourself Nialler!’’ sa jag och kramade tillbaka.

 

’‘Let’s make this year to our year! ’’ sa han glatt.

 

’‘you. me. Bestfriends. hell yeah!’’ skrattade jag.

 Nu var det bara en av killarna kvar. Jag visste inte om jag skulle krama honom över huvud taget. Jag visste inte ifall det skulle bli konstigt, fel, stelt...jag visste inte om det var rätt. Varför skulle jag? Och andra sidan... Varför skulle jag inte? Innan jag hann tänka för mycket, så började han tränga sig igenom folk massan och kom fram till mig. Ingen av oss sa någonting, utan efter ett tag så lutade han sig försiktigt emot mig och jag emot honom och vi stod med armarna kring varandra. Mitt huvud på hans axel och hans på min.

 

’‘Happy new year’’ viskade han, och jag kände orden viskande i mitt öra och jag rös till.

 

’‘Happy new year’’ viskade jag tillbaka .

 

Plötsligt kände jag hans läppar mot min kind, mjukt. Och där stannade de ett tag, innan de försiktigt lämnade kinden. Hel jag blev snurrig och varm och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Han lutade huvudet bakåt och tittade rakt in i mina ögon och jag i hans. De vackra ögonen glänste  av lampan som hängde ovanför balkongs dörren och jag såg varenda liten form i hans ögon. Allting kom fram och hans ögon tittade på just mig. Min blick for ner på hans läppar, utan att jag ens hann stoppa det. Jag tänkte inte ens efter, den bara vandrade ditåt. Självklart såg han de, då han stod 5 centimeter ifrån mitt huvud. Ha lutade sig långsamt framåt och hans läppar var tätt intill mina. Dessa sekunderna var de längsta och absolut bästa av min tid på jorden. Allting kom fram.

Helt plötsligt var inte mina läppar mot hans, och jag insåg att det var jag som dragit mig undan.

’’I can’t’’ sa jag tyst. Utan att veta att jag sagt det. Kom det från mig? var det jag som nyss sagt det? Vadå, när?

Jag trodde han skulle säga något mer, men  det gjorde han inte. Han försökte inte. Han tittade bara på mig, utan att säga något eller komma med något bädjande. Han släppte min kropp och tog ett försiktigt steg bakåt.  Hans blick var fortfarande fäst i min, och just nu...just nu visade den så mycket. Allt. Den visade allt.

Han gick därifrån och lämnade mig kvar. Jag tittade efter honom, men jag gjorde inget. Jag sa inget. 

Inte förrens då insåg jag. Inte förrens då förstod jag vad jag hade gjort dessa månaderna. Mitt livs största misstag. 

 


Ledsen för förseningen, men här har ni ett kapitel jag antar ni vill ha gaaaanska mycket, am I right? ;)

Kommenterar ni skiiiit bra, så lovar jag ett till imorgon! xx


nästa kapitel

Den 2012-11-12, kl 21:56:37
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 1
IMORGON KOMMER DET, FÖRLÅÅÅT

Epic fail, babes!

Den 2012-11-07, kl 21:39:06
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 4
Fina ni, ni behöver inte skriva femtio elva kommentarer med olika namn, jag ser IP- adressen. Dock uppskattar jag att ni är lite halvt beroende ;) xxxx
 
PUSS

kapitel 38

Den 2012-11-07, kl 18:09:52
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 17

13 minutes ago @Louis_Tomlinson :  When you’re done thinking...think again. I love you.

 

14 minutes ago @Louis_Tomlinson : It’s to a very special girl who mean the world to me. I think ya’ll now who...

 

 

Hela twitter var nu över spammat med mitt namn. Folk förstod tydligen.  Själv visste jag inte vad jag skulle säga. Jag stirrade på skärmen i flera sekunders tid och Niall var den som avbröt tystnaden.

 

’‘Look at the trends’’ sa han och nickade mot mobilen. Jag tryckte på Discover på skärmen och väntade på att sidan skulle ladda.

 

Trends World Wide:

 

#10PeopleWhoAlwaysMakesMeSmile

#twitter

#KeepCalm

#TurkeyWants1DTour

#SMILE

#boyswho

#Beliebers

#TheUS

#Louia

#TakeLouisBackIda

 

Mina ögon fastnade på de två sista tweetarna. Jag vände mig och tittade på Niall som stod och stirrade på skärmen.

 

’’oh my gosh’’ sa han tyst. ’’You are trending world wide. Who does that!?’’ Sa han exalterat. Jag började gapskratta åt det korkade han just sagt, bara för det var så typiskt Niall att skämta mitt i en döds seriös konversation.

 

’‘what?’’ sa han och skrattade, han med.

 

’‘this is just so you’’ 

 

’’i know. But okey, seriosly...he’s like the sweetest guy ever!’’ sa han gulligt med sin irlänska accent. Jag tittade menande på honom. ’‘yes he is, Ida! He’s tweeting about you, the fans are tweeting about you and you are a world trend on twitter! He is doing so much for you, why don’t you see that?’’

 

’‘see what?’’ frågade jag dumt. Vadå, vadfan skulle jag kolla på?

 

’‘Ahhh, sometimes I wish you were a singer to who was in the media all the time. Then you would’ve understand’’ skrattade han. 

 

’’But I’m not. Keep going Niall’’ sa jag och väntade på svar.

 

’‘What I mean is that he knows that this will be in the medina directly. The interviewer will ask him, the fans, all his friends, mangement...everyone! He knows it all, but at the same time he do it anyways. And do you know why? It’s because he want you back, more than anything. He don’t care about all that stuff, if he just could be with you. do you understand what he do for you?’’ Jag såg inte en endaste liten oseriös sak i Niall. Han var fullt seriös, likaså hans blick. Och allt det han nyss sagt, det gjorde mig bara ännu mer frustrerad..

 

’’I understand. But don’t you think i would do the same thing? Don’t you think I feel the same way about everything? That i love him? Don’t you think that? Because then you got it all wrong. I Do. I feel exacly the same way. But I can’t Niall. I can’t just pretend that he didn’t broke me. That he didn’t told me that he and I, would never be anything more and that I just was another girl for him. I can’t’’

 

’’If you feel the same way as him, you would’ve understand’’ sa han. Han var inte arg, men inte heller glad. Jag antog att han bara ville att jag skulle förstå, men det gjorde jag.

 

’’I understand’’ sa jag kort.

 

’‘You think you understand. That’s the different’’

 

’‘You don’t know, okey? You have no idea. Just leave it that way’’sa jag och reste mig från kafet och gick ut. Jag började gå, utan att veta vart. 

Vadfan hade nyss hänt? Hade jag och Niall bråkat? Jag, Ida Wolt och min bestie, Niall Horan, den 20 December 2012....This isn’t happening!

 

Jag fortsatte att gå igenom stan, utan någon direkt åtanke. Jag hade köpt julklappar till alla. Mamma, pappa, Mormor, Morfar, Farmor, Becka och Niall. Jag tror inte att jag glömt någon. Tankarna drogs hela tiden åt ifall jag skulle köpa någon julklapp till Louis, men sedan kom jag på mig själv och stoppade det. Varför skulle jag? Vi är över och vi skulle aldrig bli något igen.

 

 

 

På Julafton så vaknade jag upp av att mobilen ringde. Becka.

 

’‘Hellooooo!’’ sa hon glatt.

 

’‘Hey you’’ svarade jag trött, och kliade mig i ögonen, samtidigt som jag blickade mot klockan. Halv nio.

 

’‘Merry Christmas sister!’’

 

’‘Same to you!’’

 

’’So...did i woke you up?’’ frågade hon, precis lika glatt som förrut.

 

’‘yepp!’’ skrattade jag.

 

’‘Good. But i was just wondering if I could come and change christmas present with you? I’m going to my grandmothers in the afternoon, you know’’

 

’‘yes, come whenever you want to. I’m awake...’’sa jag med ett skratt.

 

’‘Okey, bye’’

 

När jag lagt på så såg jag att jag hade ett nytt meddelande från Niall. Vi hade inte pratat sen det lilla bråket på kafet och alltså inte bytt julklapp.

 

Niall Horan : Hello and Merry Christmas. I was just going to say that I miss you and I don’t know why we haven’t talk. I mean...we both got mad, but it was nothing, right? 

We didn’t got time for the christmas change, and I’m in Irleand, but I think we can do it when I’m home? I think it’s 29 of december. That was all i wanted to say, love yooou! xx

 

Svar till Niall Horan : Hey, and the same to you! Ofcourse it’s nothing. It was just stupid. Bestie for life, riiight? :D

Let’s change when you’re home. And we’ll see each other at the new year party at Andys.  Love you to!

 

 

Efter det gick jag ner till köket och fann mamma och pappa vid spisen och stod och rörde i en gryta. Jag såg sedan att det var gröt. Ush.

 

’‘Hey sweetie!’’ sa  mamma och vände sig mot mig. Hon placerade en puss på min kind, och pappa kramade om mig och pussade mig på pannan.

 

’‘Merry christmas’’ log de båda.

 

’‘Merry christmas’‘ log jag trött. ’‘When are we going to grandma?’’ frågade jag samtidigt som jag satte mig på en av köks stolarna.

 

’‘around three. We’r just cooking this cause we gonna have it with us, and then we are gonna eat christmas breksfast at the usual place. So you can go and dress if you want to’’ sa mamma. Det ringde på dörren så jag reste mig för att öppna för den som stod där vilket  antagligen var Becka.

 And yes it was.

 

’‘Heeeellooooooo!’’ Hon kramade mig hårt.

 

’‘Hey’’ skrattade jag. ’‘come in!’’

 

Mamma och pappa hälsade och sa God jul direkt när hon kom in och sedan fortsatte vi upp på mitt rum.

 

’‘Promise to don’t open it until tonight!’’ skrattade jag.

 

’‘you either!’’ Jag skakade på huvudet.

 

’‘pinky promise’’ log jag.

 

’‘Pinky promise’’ skrattade hon,

 

 

 

 

 

 

Jag, mamma och pappa började åkturen mot Sheffield, där mormor och morfar bodde och där vi skulle fira jul.

Det tog ett tag att åka dit, så vi skulle stanna där över natten. Det blev alltid väldigt sent hos mormor med mina kusiner och allting. 

Jag hade fyra kusiner. En var 3, en var 13, och sen två tvillingar som var 17 och de två jag mest brukade prata med där. De båda var killar och såg väll egentligen rätt bra ut, bara det att man kanske inte skulle säga så om sina kusiner...

Jag hade ingen lust alls att kolla twitter, instagram, facebook och sådana saker, för det fanns alltid massa Louis där. Och nu när vi faktiskt...var över...så fanns det ingen anledning. Jag hade Andrew. 

Ofta undrade jag om jag verkligen tyckte om honom på det sättet, eller om vi bara var väldigt bra vänner och att jag inbillade mig de känslorna. Det var kanske bäst att tänka på det. För att vara tillsammans med honom, om jag inte hade känslor var verkligen inget snällt och han förtjänade så mycket bättre än så. 

Det var nästan tragiskt att hur många gånger jag än försökte få Louis ur mina tankar, så kom han alltid tillbaka på något sätt. Mina tankar vandrade alltid ditåt. In that Direction.

Men jag antar att det var en vane sak. För jag måste över honom. Så är det bara!

 

’‘Hey my little darling!’’ sa mormor glatt när hon kramade mig innanför dörren. Sedan kramade hon vidare på pappa och mamma och hälsade oss välkomna och allt det där snacket om att vi kunde lägga julklapparna under granen, maten i kylen osv osv...

 

Jag fortsatte vandra in genom vardagsrummet för att hälsa på alla mina släktingar som kommit. 

Mina kusiner satt i sofforna, farfar och min morbror stod och bläddrade i någon bok vid soffan och talade lågmält om innehållet. Farmor, min faster, min morfars syster och hennes man stod i köket och höll på att värma glöggen och hacka mandlarna. Det var folk precis överallt, då jag hade en ganska så stor släkt. Jag visste inte riktigt vart jag skulle sätta mig, så jag gick ut i köket för att se ifall där behövdes hjälp.

 

’‘Oh hi! It was a long time ago!’’ sa min moster och kramade om mig.

 

’’oh yes, it was!’’ Jag träffade inte släkten speciellt mycket, det var mest på släkt kalas eller som nu, jul afton.

Efter ett tag gick jag in mot vardagsrummet istället och satte mig på en fot pall bredvid soffan med mina tvilling kusiner.

 

’‘Hey cousin!’’ utbrast Simon glatt. 

 

’‘Hello Simon’’ 

 

’‘Excuse me...’’ harklade sig James sarkastiskt.

 

’‘And James’’ 

 

’‘you got it right!’’  svarade James. ’’So, how are you? We haven’t met since...forever!’’ utbrast jag.

 

’‘I know, right! I’m fine, thank you, how are you two?’’ sa jag menande till de.

 

’‘We’r both good. Much work in school, but it’s alright’’ Svarade James.

 

’‘I’m just going to the bath room’’ ursäktade sig Simon.  Han gick iväg och jag och James fortsatte vår konversation.

 

’’So...I’ve been seen your face in the news paper like.. alot?’’ sa han och vickade på ögon brynen.

 

’‘Yeah, i guess’’ sa jag och ryckte på axlarna.

 

’‘With Louis. Or...about you and Louis. And Niall... and the other ones’’

 

’‘yes, it crazy. The fans wants to take pictures with me and stuff!’’ utbrast jag. 

 

’‘cool!’’ 

 

’‘But...I’m just me. An ordinary girl in London. Nothing special’’

 

’‘They think that, because of Louis. And about him...tell me everything’’ sa han snabbt och väntade på att jag skulle säga något.

 

’‘ehm..what?’’ frågade jag med ett skratt.

 

’’I mean...are you together or not?  The news paper wrote yesterday about a party and that you and Louis were outside and there was picture of it and stuff’’ WHAAAAAT!? HADE NÅGON STÅTT OCH FOTAT DET DÄR!?

 

’‘show me on the phone! And magazine!?’’ sa jag chockerat, och flyttade upp bredvid honom i soffan.

 

Han visade mig en artikel från Sugerscape med överskriften ’‘Louia, or not?’’ där de skrivit :

 

So, yesterday night Louis Tomlinson and the other boys were at a party in London. But not only One Direction was there....Louis’ ex girl friend Ida Wolt, also one close friend to Niall, was there to with her new boyfriend! Louis and Ida were together earlier this year and did hang out the whole summer, but then they broke up after something Louis did. The rumor says that Louis later wanted her back, but they haven’t seen together since the summer. Now at the party they were outside, huging each other and crying, while they were talking. There’s rumours that says that they both got home to Louis after that and that Ida got home the day after. We don’t know what they said but we hope the cute couple will get back together in the future!

 

 

Jag läste det ännu en gång och blickade ner på bilderna. vad fan var dethär?

 


Kära läsare...sluta bli arga och få anfall på mig för att jag inte skriver kapitel varje dag. Jag hade lixom ingen dator igår kväll o har skrivit typ allt detta under skoltid. Chill out maaaan ;)

DOCK uppskattar jag era kommentarer så jäääävla mycket! Ni förstår vekrligen inte hur glad jag blir av era finare ord! TACKTAKCTACK!!! xx

 

 


kapitel 37

Den 2012-11-05, kl 17:42:48
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 27

 

 

 

Jag vaknade upp av att mobilen plingade till.

 

From Niall: I'm there in 5! xx

 

Fan! Helvete! Jag flög upp ur sängen och sprang mot badrummet snabbt för att tvätta mig under armarna. Vilken tur att jag duschat igår kväll, för det hade jag verkligen inte hunnit göra nu. Jag hade glömt att ställa klockan igår kväll för jag hade somnat till en film. Det var jul lov, och bara fyra dagar kvar till jul. Jag och Niall skulle ut för en jul fika och ha en sån mysig dag, bara han och jag. Han åkte till Irland för att fira med sin släkt imorgon, så vi skulle byta jul klappar nu.

 

Snabbt sprang jag in på rummet och drog ut mina mörka blå jeans och tog på en t-shirt. Min mobil började plötsligt ringa, och det var Niall.

 

''Hellooo'' sa han glatt. ''I'm outside''

 

''You can just go straight in, the door is unlocked and i'm not ready. I'm in my room''

 

''ehm..okey'' skrattade han, och la på.

 Jag skyndade mig och hämtade ett par strumpor som jag trädde på fötterna. Tog deodorant, lite mascara och foundation. Jag funderade på ifall jag skulle platta mitt hår eller bara låta det vara, och då steg Niall in genom min  dörr. Han hade sin svarta jacka på sig men inte skorna. 

 

''over sleeped, huh?'' skrattade han samtidigt som han kastade sig på sängen. 

 

''yes! Help me'' bädjade jag.

 

''with?''

 

''my hair. I don't know what to do about it'' skrattade jag.

 

''just have it like you have it now. It's beautiful'' sa Niall uppmuntrande.

 

''no, it's curly..''

 

''Come on, let's go!'' sa han och drog i min arm.

 

''I just have to take a sweater!'' sa  jag och hämtade en grå tjocktröja ur min garderob.

 

 

''so, are we going out of town or staying in London?'' sa jag, och syftade på ifall det kom fans.

 

''We will have a security with us. Or...don't with us. He will be in the background'' Vi hoppade in i bilen och jag hälsade på security vakten som skulle köra oss, och som skulle gå med oss antog jag.

 

I'm hungry'' klagade Niall. Både jag och vakten skrattade till. Typiskt honom. ''we could go at mc-donalds!'' fortsatte han.

 

''i don't think it's such a good idea, Niall'' sa Vakten. ''It's in the middle of the christmas shooping and everyone is free form the school'' Niall suckade högljutt.

 

''Then we'll go and find at diner!* sa han bestämt.

 

 

 

''So...'' börade Niall när vi satt på ett kafe som låg lite gömt bakom alla gator.''What happened at the party?''

Jag visste att frågan skulle komma förr eller senare. Jag hade inte berättat för någon. Varje gång någon tagit upp det hade jag antignen bytt samtalsämne eller inte svarat alls. 

 

''I understand if you don't wanna talk about it...but you have to. In the beggin, you can keep it to yourself, but you have to let me help you''

 

''I don't need help'' suckade jag.

 

''just tell me. Now. Or...i leave'' ett leende spred sig på mina läppar, för såhär gjorde alltid Niall.

 

''you don't dare'' skrattade jag.

 

''ooooh, yes i do! But seriosly. Tell me'' suckade han. Jag tittade ner i golvet och tänkte om jag verkligen skulle berätta. Jag behövde egentligen inte. Det var inget jag ville ta upp. Då skulle jag bara börja gråta...

 

''okey. Louis asked if we could talk and i said yes, so we walk down outside the apartments. He started to tell me about his feelings, and i could see that he was really nervous. He said that he made a big mistake to let the only one he ever loved, that he didn't realise what he had until he'd lost it and that the only thing he ever wanted, was to have me back'' jag tog en paus och samlade mig själv lite. '' And then i started to tell him about my feelings. That he was the only one for me an that he always will be. That the way he made me feel, is imposible for anyone to replace. That He broke me into pices and then Andrew helped me up, and now he's coming back and destoryed everything and that i can't take him back, ever'' Nu började mina tårar sakta rinna nerför mina kinder, ännu en gång av att tänka tillbaka på allt vi sagt. '' Then we huged each other and he said he love me, i said i love him and always have and always will'' Niall kom fram till min sida av bordet och kramade mig hårt, hårt. Han höll över mitt huvud och andades lugnt, vilket fick mig lite lugnare.

Jag förstod att han inte visste vad han skulle säga, för det hade inte jag vetat heller.

 

Efter att jag lugnat ner mig lite och vi hade pratat lite så kom det fram två tjejer. Fans gissade jag på.

 

''could we take a picture with you, Niall?'' sa de nervöst.

 

''sure sweethearts'' sa Niall glatt. Han såg så himla glad ut med sina fans. Det glädjer mig verkligen. Den som hittar Niall, o blir hans princessa, ska vara jävligt tacksam. Han är underbar!

''do you mind taking the picture, Ida?'' frågade han med blicken på mig.

 

''ofcourse not'' de gav mobilerna till mig och jag tryckte en bild till de var.

Innan de gick så vände de sig till mig.

 

''have you seen Louis last tweet?'' frågade den blonda. 

 

''no, why?'' frågade jag.

 

''I think you should'' jag tittade oroligt på Niall, samtidigt som jag tog upp mobilen.

 

''thank  you for the pictures and good bye'' sa de och vinkade hejdå.

 

Jag tryckte mig in på twitter och gick in på hans konto och läste tweeten..


kapitel 36

Den 2012-11-04, kl 21:58:00
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 11
http://www.youtube.com/watch?v=vDWhfsQHq1o 
lyssna på den meddans ni läser!!!
 

’‘promise me that you will listen to everything i have to say, before you judge?’’ sa han tyst.

 

Jag nickade. ’’i promise’’

 

’‘Sometimes you do big mistakes in life. Sometimes you just think that it’s the right thing to do, so you hurt the people you love and you just think about yourself. You don’t think about their feelings You think it's what you want. And then after, you realise that it was the wrong thing. That you’ve lost everything you ever wanted and everything that made you happy. Life’s about to find that one person that always being there for you no matter what, that helping you to have your feets stayed at the ground, that makes you happy and that always want the best for you. But it was there i made a big mistake. I hurted the person i loved the most and that girl who was everything for me. But I didn’t realised it. I just didn’t. Until after. Everyday i'm asking myself 'how could i do this?'I hate what i did and if i could, i should’ve go back in time and make it different. I know that we’r the perfect two. You will always be the only one for me. And i know that i’m coming to late, that you’ve moved on, but I just wanted you to know it. Know that i will always have a definition of perfectness, and it’s you. I just want you to know that it’s my biggest mistake in life. Deep inside i know that i have to believe that you someday will understand that it’s gotta be me and you, but at the same time i know you won’t. You deserve someone better then me. But yeah..I just wanted you to know about my feelungs for you. The feelings that will never go away’’ 

 

Jag stod helt stilla och tittade rakt in i hans ögon och såg allt det han precis sagt. Tårarna började rulla nerför mina kinder utan att jag ens kunde stoppa de. Det fanns inget som kunde beskriva detta. Det var de finaste orden jag någonsin hört i hela mitt liv. Han var det finaste och det bästa på hela jorden. Det var det bästa någon någonsin sagt. Allting var perfekt. Jag kände att jag var tvungen att ge tillbaka. Att säga någonting. Han hade rätt att veta vad jag egentligen kände, vad som fanns i mitt huvud. Vad jag hade för känslor. Tankar. Han hade rätt till att få veta sanningen.

 

’‘Louis... I guess i want to tell you the truth. Tell you about my feelings and what's going on inside my head. I don't know anyone who could ever replace everything you did for me and that happiness you gave me. Never. You will always be the one for me. I Still have my feelings left. I will always have. But at the same time i can't forget what you did. What you did was to break me down into pices. You were the only one for me and you made me feel like  I was good enough. Thai i didn't have to change for beeing loved. But you destroyed everything. You left me. And then, you didn't turn back. You jsut left me alone and I didn't knew what to do. There was nothing to do. Andrew, my new boyfriend, has helped me to moved on. To smile again. He helped me up again, when you just left me. And now I'm so damn mad at you for just coming back and destroying everything. Once again. I had just started to move on, and you just..unravels everything. But i will never forget all things we did and the way you made me feel. Like I was the only one in the world. That i was perfect, just by beeing me.  But I just..can't go back. I just can't forget about what you did''

När jag avslutat min mening så såg jag tårar tränga sig ur hans ögon och det började forsa tårar ner från hans kinder, vilket fick mig att gråta ännu mer. Jag tog ett steg fram och kramade om honom. 

Så där stod vi, och kramade varann, båda tyst gråtandes mot varandras axlar. Ingen sa något mer, för vi båda visste att detta var slutet för oss. Detta var slutet för Louia. Värmen från hans kropp fick hela mig att rysa.

 

''i love you'' viskade han.

 

''I love you to. Always have, always will'' viskade jag tillbaka.

 

Jag lutade mig bort från honom och backade några steg och tittade honom i ögonen. Det visade allt. Allt det han sagt till mig fanns i hans ögon. Jag vände mig om och började gå därifrån. 
Jag gick upp mot Zayn's lägenhet för att leta reda på Andrew. Jag skulle hem. Jag tänkte inte vara kvar här mer. Ville Andrew följa med, så fick han det och ville han stanna så fick han det. Men jag var tvungen att säga hejdå åtminstonde.

 

När jag kom upp och öppnade dörren så var det första jag fick se Liam och Andy. De tittade oroligt på mig och Liam la händerna på mina axlar.

 

''Ida? What is it?'' De stod båda och betracktade mitt ansikte. Jag tittade bara bort och leta i huvudet efter att ha något att säga.

 

''Nothing. But just so you know, you don't have to search for Louis. He's okey''  sa jag och gick därifrån i jakt på Andrew.

Jag hittade honom i soffan med Dan, några tjejer och Josh. Han såg mig och sken upp i ett stort leende, som snabbt avtog när han såg mitt ansikte. Det var antagligen mascaran, trots att jag försökt torka bort det i trapphuset. Det var ju inte halloween nu och jag ville lixom inte skrämma iväg folk, hehe...

 

Han reste sig snabbt upp och slängde sina armar runt mig.

 

''I'm going home'' sa jag tyst.

 

''what happened?''  

 

''nothing'' sa jag kort.

 

''WE are going home'' sa han sedan bestämt.

Han förstod såklart att jag ljög, det  var ju ganska uppenbart.

'' we are going home. I hope we'll see each other someday'' sa han till de andra, och de svarade honom. Men jag lyssnade inte. Jag ville inte lyssna på något. Jag ville inte höra. Jag ville bara krypa ihop och försvinna. Föralltid.

Han tog min hand och vi genom allt folk och tog våra jackor och började gå mot bussen. 

 

Hans arm var runt mig under hela bussresan, och jag bara satt där, tyst. Jag sa ingenting. Inte han heller för den delen. Det var bland annat det som var bra med honom. Han började inte med att tvinga mig berätta allting. Han lät mig berätta när jag kände mig redo, men han fanns där hela tiden. 

 

Vi hade bestämt i skolan att jag skulle sova hos honom inatt, då hans föräldrar var borta. Jag hade varit här en massa gånger och hade till och med en tandborste, en tröja och ett par byxor hos honom. När han låste upp dörren så sprang jag direkt in i badrummet och satte mig på toan och kollade på min egen spegelbild. Jag såg förstörd ut. Och det var precis så jag kände mig. Förstörd. På utsidan och inombords.

Efter ett tag gick jag ut ur badrummet och gick istället in till Andrew's rum. Han satt på sängen och tittade på mig när jag kom. Han gick fram till mig och la armarna runt mig, och jag mitt huvud på hans axel. Tröttheten slog emot mig och mitt huvud, så jag släppte taget och började dra av min klänning. Han drog ut en t-shirt ur hans garderob och gav den till mig, så att jag skulle kunna sova i den. Hans fönster var öppet och det var minusgrader ute, så jag huttrade till när kylan nådde min hud. Han drog av sig byxorna och sedan tröjan och gick mot sängen och jag gick efter honom. Han öppnade sin famn och jag la mig med huvudet emot hans. Hans mage var mot min och hans armar runt min kropp.

 

''I'm sorry'' viskade jag.

 

''for what, babe?''

 

''i destroyed your evening''

 

''stop it, you know that I'm always here for you, no matter what. And it was you who took me with you at the party. So stop it'' Han pussade mig på munnen, och tittade sedan allvarligt på mig igen.

 

''It was Louis, right?'' sa han sedan.

 

''how did you know that?'' sa jag förvånat.

 

''I'm not stupid'' sa han tyst.

 

''but..it's over now. Everything with him'' Jag fick ännu en gång tårar i ögonen. De rullade sagt ner för mina kinder. Allting var verkligen över. Det skulle aldrig bli som förrut. Jag och Louis. Vi fanns inte mer. Vi skulle aldrig finnas mer. Hur ont det än gjorde, så var det det rätta. Även om han var det bästa som hänt mig och att det var han som fått mig att må bra på riktigt. Jag kunde inte gå tillbaka till honom. Efter allt han gjorde mot mig. Han var allt för mig. Men det gick inte. 

Han hade förstört något i mig som aldrig skulle gå att ersätta. Någonsin.

 

 
Hade skrivit hela kapitlet, skulle trycka puplicera och allting raderades. FYFAN. Fick skriva om allting. Det blev dock väldigt mycket sämre nu.. Men skit samma. 
Kommentera like bra som sist, så ska ni få ett imorgon med(Måndag)
Ni är bäst!

 

kapitel 35

Den 2012-11-03, kl 22:03:00
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 26

 

  <--- Andrew 

Jag gick på bussen och satte mig på det vanliga stället, två säten efter hälften, om ni förstår vad jag menar. Vid dörren där man går ut, och sedan två säten bak.

 Det var kaos ute. Snökaos, för att vara mer exakt. Det snöade, blåste och var samtidigt så kallt att allting la sig. Men egentligen klagade jag inte. Jag älskade hur det var kallt och alla gick med stora vinterjackor och var påpackade med en massa kläder. 

Två stationer innan skolan så såg jag ett väldigt välbekant jacka stiga på och lägga kortet emot apparaten där framme. Han vände sig om och mötte min blick, samtidigt som ett stort leende spred sig på hans läppar.  Andrew. Han hade sin mörkblå täck jacka, en brun mössa på huvudet, väldigt mörkblå jeans och bruna palladium. 

 

Han svängde in på sätet bredvid mig och lutade sig mot mig. Jag fick en snabb puss och sedan tog han bara min hand.

Vi behövde inte precis stå och hålla på såhär öppet i början. Det var lixom ingen som visste om detta..Förrutom Becka och Andy och såklart Niall.De andra  killarna visste inte än. Okej...dock för att jag inte pratat med de sen i förrigår för att de hade två intervjuer igår och sedan en konsert igår kväll. Om 6 dagar skulle de äntligen komma hem. Jag saknade de galet mycket och ville bara träffa de igen. Speciellt min Niall!

När jag sa att jag saknade de allihopa, menade jag Louis med..men att jag ville träffa de...inkluderade det inte honom. Louis saknade jag dock på ett annat sätt. 

You get it, huh?

 

Andrew och jag började gå mot skolan efter att ha hoppat av bussen tillsammans med alla de andra som också gick på skolan och åkte bussen.

 

’‘By the way, you don’t use to join the bus, huh?’’ frågade jag Andrew.

 

’’no i have like...500 meters of walk to the school, but the weather is fucked up’’ skrattade han. ’‘And then i wanted to meet you’’ sa han och flätade in sina fingrar i mina.

 

När vi kom in genom portarna till skolan så vändes många blickar mot oss. Både tjejer och killar. Andrew var inte såhär populärast på hela skolan, men han var väll åt det hållet iallafall. Jag visste många tjejer som tyckte han var väldigt snygg, många i min klass tillexempel. Han var kompis med de som var väldigt populära, men han umgicks inte med de.

 

’‘everybody is starring’’ sa jag tyst till Andrew när vi gick förbi. Till svar fick jag bara skratt av honom.

Vi hade inte många gemensamma lektioner idag, bara tyska och engelska, matte och där fanns även Becka.  Andy var bara där på engelskan och tyskan eftersom hans klass hade språk på vår skola, då hans dansskola inte var så stor.

Vi mötte upp Becka och Andy efter att vi hämtat böckerna vid skåpen och gick mot engelskan.

 

 

 

’‘next lesson are we going to start with a new group project. You will be about three or four in every group and you are making them yourself, make me proud now!’’ sa vår lärare i slutet av lektionen och sedan ringde det ut.

Min mobilen började plötsligt ringa, och jag blev glad av vad det stod på skärmen. Bestie .

 

 

’‘Heeeeeey Nialleeeeer!’’ sa jag glatt, samtidigt som jag gick mot skåpen med de andra tre bredvid mig.

 

’’Hi Bestie. Are you in school?’’  frågade han direkt.

 

’‘yupp, why?’’

 

’’go to the parking beside the buss station’’ sa han glatt och la sedan på. Jag tittade förvånat på mobilen innan jag stoppade ner den i fickan på de svarta byxorna jag hade på mig.

 

‘‘ehm guys..when are we starting the next lesson?’’ frågade jag.

 

’’20 minutes’’ svarade Becka.

 

’‘Niall called and aksed em to get out to the parking. I’m just going there, and i will be back in any minutes, is it okay?’’ 

 

’‘yes ofcourse. Don’t forget the lesson. It’s math and you know how Mr.Stein is’’ sa becka och himlade med ögonen.

 

’’oh great..’’ suckade jag. ’‘but i’m back soon as possible. I don’t know what he want’’ sa jag och stängde mitt skåp. När jag vände mig om tittade jag på Andrew och såg att han följde mig med blicken.

 

’’i will hurry babe, i promise’’ log jag, och lutade mig lätt mot honom och gav honom en snabb kyss innan jag gick.

Jag gick snabbt mot skolans parkering där jag såg en svart bil stå. När jag var 20 meter ifrån steg Niall ut i mjukis byxor och hoddie. Han log stort mot mig och jag halvsprang fram mot honom. 

 

’‘Niaaaaall!’’ skrek jag i hans famn. Fyfan vad jag saknat honom. Det fanns ingen som förstod mig så bra som honom och som kunde få mig att bli så glad som honom. Det fanns ingen som kunde se igenom mig på det sättet han gjorde.

 

’‘Idaaaaa! I’ve missed you so much!’’ Vår kram varade i evigheter kändes det som. Men att få krama honom och veta att min bästavän var tillbaka från den långa touren..fyfan den känslan gick inte att beskriva.

 

 

’’by the way, me and the lads are going to have a party on friday, just to celebrate that we’r home. You should bring your friends with you!’’ 

 

’‘I don’t know..’’ sa jag och satte mig på bänken bredvid oss.

 

’‘ehm...what are you saying?’’ skrattade han.

 

’‘Louis will be there, right?’’ sa jag och tittade upp på honom.

 

’‘yes...?’’ svarade han. Jag tittade allvarligt på honom. ’‘okey’’ han satte sig ner bredvid mig på bänken. ’’i know it’s hard for you, but you’ve moved on, right?’’ Jag nickade.

 

 

 

’‘And you got Andrew, so there’s no problem. And besides...I’M HERE’’ Utbrast han. Han log sitt Niall leende som alltid fick mig på bra humör.

Jag hade Andrew som jag tyckte om, och det verkade faktiskt kunna bli seriöst mellan oss. Bra lixom. Vi passade himla bra ihop faktiskt, om man tänkte efter. Andrew hade faktiskt, på riktigt, fått mig att komma över Louis. Nej förlåt, påväg att komma över Louis.

 

 

 

Det blev fredag och dags för fest. Jag, becka, Andy och Andrew skulle dit tillsammans så vi skulle ses på bussen som gick 21:28 från mig, där jag och becka skulle göra sig iordning. Sen hoppade Andy och Andrew på vid Andrew’s station för att de bodde nära varann.

Jag valde en röd klänning och Rebecka hade en turkos grön/blå, call it whatever you want. 

Vi sminkade oss, fixade håret och började sedan gå mot bussen. Tydligen skulle det komma en del folk. Det skulle vara i Zayn’s lägenhet, som var störst av de. 

 

När jag såg Andrew var det nästan så jag tappade andan. Hans bruna hår låg sådär perfekt och hans bruna ögon tittade rakt på mig igenom alla folk som stod och trängdes på bussen. Ja stod. Det var lördag och många som skulle in till centrum.

 

’’my gosh’’ sa jag tyst och Rebecka skrattade tyst åt mig.

Vi satt vid en fyrplats, om ni förstår vad jag menar. Två säten mittemot varann.  Fyra totalt. 

Andy satte sig på sätet mittemot Rebecka, och då var det fullt, eftersom en gammal tant satt mitt emot mig. Jävla kärring..

 

’‘You can sit in my lap’’ log Andrew när han kom fram till mig. 

Jag satte mig på hans knä och han la armarna runt mig, samtidigt som jag lutade mig bak mot hans bröst.

’‘you are beautiful tonight’’ viskade han i mitt öra. Jag log stort, även om han antagligen inte såg det då han lixom satt bakom mig...

 

’‘and so are you babe’’ svarade jag och la mina händer över hans, som låg på in mage.

 

’‘trust me, she really thinks you are hotter then fire tonight, she did not breath when you walk to us in the buss and then she said ’my gosh’  to herself’’ skrattade becka och blinkade mot mig.

 

’‘thanks becka..’’ suckade jag på skoj. Eller ja..skoj och skoj...Pinsamt läge var det här japp!

 

’‘awe babe’’ han tog mitt huvud mellan sitt och kysste mig mjukt, samtidigt som jag la mina händer runt hans nacke.

’‘you’re the one who is the most beautiful in here, so shut up’’ sa han mellan kyssarna, så jag var tvungen att skratta mitt i allt.

 

Vi hoppade av där som var närmast deras lägenheter och gick sedan snabbt dit, då det var väldigt kallt ute. typ en halv meter snö också..

 

Det var Liam som kom och öppnade dörren för oss när vi ringde, och då spelades redan avicii på hög volym och folk stod och dansade lite överallt. Kloclkan var dock bara typ tio.

 

 

Jag var inte typen som drack jätte mycket, och det var inte Andrew heller. Lite drack vi ju såklart. Jag hade sett Louis vid ett par tillfälle, men han verkade inte påverkad alls. Han hade druckit någon cider, men inget annat. Han var inte sådär galen som han alltid var på fester. Jag visste inte riktigt vad som var fel, men han verkade tillbaka dragen och inte lika pratsam. 

De hade de andra också märkt. Liam som hållet sig från alkoholen helt ikväll kom fram till mig där jag just var påväg att gå på toa efter att ha lämnat Andrew i soffan med några andra.

 

’‘Have you talked to Louis today?’’ frågade han mig.

 

’’no i haven’t, why?’’ 

 

’‘he’s a bit strange today. You know how he use to be, right? ’’ Liam tittade allvarligt på mig,. Han var orolig för Louis.

 

’‘yes, i know. He don’t even drink alcohol tonight!’’ utbrast jag.

 

’’i know. I’ll go and find him’’ sa han och gick iväg. Jag sprang snabbt in på toa, för att jag höll på att kissa på mig efter drickan. 

När jag kom ut så skulle jag precis börja gå mot sofforna och Andrew när någon välbekant röst sa mitt namn.

 

’‘Ida’’  jag vände mig om och tittade rakt in Louis’ ögon, och just i den stunden så fanns det inget annat. 

Sedan kom jag på att han väntade på svar, så jag drog mig tillbaka till verkligheten igen.

 

’‘yes, Louis?’’ sa jag, och log svagt.

 

’‘can we talk?’’ sa han tyst. ’’ or..i have to talk to you. I have to say something’’ sa han tyst.

 

’‘sure, tell me?’’

 

’’ I mean..can we go out? It’s kind of private..’’ sa han lika tyst.

 Han var nervös. Jag kände honom tillräckligt bra för att veta det. Han hade gått och tänk på detta länge och försökt lisa ut vad han skulle säga. 

Jag nickade och följde med honom utanför lägenhets dörren och sedan ut på bakgården.

 

’‘okey, i know you’ll get mad and never speak to me again..but i just..have to tell you now..’’ Han tog ett djupt andetag innan han öppnade munnen och började.

 

Nu vill jag ha massor med kommentarer, för det var ni snåla med på det förra. För jag antar att ni vill ha fortsättningen snabbt, am I right? ;) xx
Är dock på ett galet skriv sug, så det är nog klart redan imorgon. Ni vet vad ni behöver göra! 

Kapitel 34

Den 2012-11-01, kl 21:04:35
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 6

Hela livet rullade bara på som förrut. Jag gjorde vad jag skulle och  vad folk förväntade sig. Jag gick till skolan, gjorde mina läxor,  var med Becka, umgicks med Niall, Zayn, Harry och Liam. Allting var precis som det varit innan, bara det att ingenting egentligen var så. Allting var så himla annorlunda. JAG var annorlunda. Men jag klagade inte. Jag hade gått vidare. Det var såhär jag skulle ha det. Jag höll på att anpassa mig till detta.

 

I skolan så var det där en kille som jag börjat prata med en del. Eller ja, han hade börjat prata med mig.  vi hade börjat umgås.

 Andrew hette han. En sådär riktig skejtar typ. Såg ut som Ryan Sheckler, skejtade, gick i kepsar och du vet...sådana kläder lixom.

Han var snäll. Och rolig. Han fick mig ofta att skratta åt saker jag egentligen inte tyckte var kul. Sådana saker som var sådär typisk Louis. Random saker mitt i  allting, utan någon mening alls.

Han var gullig, såg bra ut, var väldigt snäll somsagt..så ja. Det bara blev så. Vi hade träffats en del, både hemma hos honom, mig och ute. Både med andra och själva. Han var ingen av de killarna som bara sökte efter ligg flirtade, försökte spela cool...

Han var mer den gulliga typen. Han var sig själv. Kramade mig ofta,  gick runt över hela mitt rum och luktade på alla parfymer jag hade, plattade mitt hår åt mig någon gång...äh ni vet. Sådär allmänt söt.

Grejen var den att  han skulle komma till mig om typ en halvtimme. Vi skulle kolla på film och tv tillsammans, då mina föräldrar inte var hemma förrens imorgon kväll för att de var på någon mässa på scottland och hade åkt redan inatt.

 Han skulle köpa med sig pizza hem, och jag hade fixat film och godis. 

Med honom behövde jag aldrig klä upp mig när han skulle hit, utan jag drog på mig myskläder. Han brydde sig inte, och jag brydde mig inte. Perfect match!

 

Det ringde på dörren, så jag släppte fjärrkontrollen i soffan och reste mig för att öppna.

Pizza doften spred sig igenom  hela rummet när han steg in genom dörren med två kartonger i   den ena handen. Jag skulle precis krama honom, när han istället gick förbi mig och satte pizzorna på diskbänken, gick tillbaka till mig och la armarna om mig.

 

’‘you’re  wet’’ viskade jag, när jag kramade honom, som förövrigt var...genomblöt.

 

’‘it’s raining outside’’ skrattade han.

 

’’no shit’’ Vi släppte varanda , båda med ett leende, och han gick och tog av sig skorna meddans jag tog  pizzorna till soff bordet. Tv:n var igång och vi skulle kolla på x factor tillsammans idag. Andrew och jag alltså. Vi hade det som en...fredagstradition kan man nog säga. Vi brukade titta tillsammans på fredagar, och hade gjort det några fredagar nu i rad.

Varje kväll var det en gästartist/grupp som var där. Förra fredagen hade det varit Little mix, veckan innan det var det Jessie J, men denna veckan visste jag inte. Jag hade glömt att kolla. Efter detta skulle vi se film som vanligt.

 

’’Do you know what guestartist who will be there today?’’ frågade jag honom, när han kom gåendes från hallen.

 

’‘nope’’ sa han samtidigt som han gick och satte sig bredvid mig. 

 

’‘wait, the coca cola’’ sa jag och reste mig snabbt upp för att springa mot köket i jakt på colan.

Jag hämtade den och gick sedan och satte mig bredvid honom.

Han tittade på mig med en road blick och drog lite på munnen.

 

’‘what?’’ sa jag sedan oförstående.

 

’‘glasses’’ skrattade han. Jag skulle just resa mig upp för att hämta det, nä han la en hand på mitt knä.

 

’‘Don’t worry, i do it’’ han log sött mot mig och jag kunde inte låta bli att le själv. Hans  stora bruna ögon tindrade mot mig. Han hade en sjukligt snygg tröja på sig en röd OBEY keps på huvudet. Damn alltså...

 

Han satte sig bredvid mig igen med två glas i handen, som han satte på bordet. Jag följde hans rörelser med blicken. Han gjorde allting så himla mjukt. Han rörde sig inte stelt och sådär, allting var...lugnt lixom. Och bara av att kolla på honom gjorde att man blev lugn själv.

Plötsligt började han gapskratta och jag rycktes tillbaka till verkligheten.

 

’’we forgot...’’ sa han och pekade på pizzorna, mitt i skrattanfallen.

 

Jag tittade mot bordet och såg sedan vad som saknades. Bestick. 

 

’‘this is so typical us’’ skrattade jag. ’’ But.. i’m to lazy to go and get it, so let’s eat with the fingers’’ sa jag när vi lugnat oss lite.

 

’‘Tonight you don’t feel like to do anything, you just wanna lay att the soo-oofaa’’ sjöng han på skoj. Men sanningen var att han var bra på att sjunga. Det förstod han dock inte själv. Jag hade berättat det för honom tusen gånger, men han nekade det alltid.

 

 

 

x-factors ’startsingnal’ satte igång, så våra blickar riktades automatiskt mot tv:n. Pizzan var uppäten, så vi låg nu i sofforna båda två. Skillnaden mellan honom och andra killar var att han inte var sådär töntig. Han la inte först armen runt axlarna och hoppade försiktigt mot mig, utan han satte sig nära direkt, tog min hand och log mot mig. Det var så mycket bättre, för annas blev det så himla stelt.

Vi hade ju dock suttit såhär många gånger, så det var verkligen inget konstigt.

 

Efter att många av deltagarna sjungit, så var det dags för intervjun med gästartisten för denna veckan.

 

’’so all you girls out there...don’t punch something or someone, just keep calm and scream, for now it’s time for the interview with One Direction!’’ Hela publiken jublade och skrek, meddans de fem killarna kom ut på scenen. Jag stannade upp i alla mina rörelser och tittade vem det var som kommit ut. 

Jag fann snabbt Louis med blicken. Mitt hjärta hoppade över några slag och jag kunde knappt andas. Jag kände hur Andrew’s grepp om mig hårdnade lite, då han tittade bekymmrat på mig i ögonen, meddans jag satt stel som en pinne. Jag hade berättat allting om Louis för honom, förrutom att han hette Louis och var med i One Direction.

Jag kunde inte släppa tv:n med blicken. För mitt där ute, där stod han.  Tankarna yrde omkring i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra över huvud taget.

 

 

Intervjun börjar och de börjar fråga om deras nya album som just kommit ut, take me home. De frågar om alla låtarna, vem som skrivit vilka, om turneer, vilka länder som ska vara med på worldtouren och vad som kommer att hända härnäst.

Sedan börjar såklart det jag inte vill höra..

 

’’so boys...’’ började Steven. ’‘who has girlfriends?’’ Zayn, Liam och Louis räcker genast upp händerna, meddans de andra sitter med ett leende på läpparna.

 

’‘Louis, Harry and Niall..single..? Are you sure? Did you hear that girls?’’ sa han och tittade bekymrat ut genom publiken, som för övrigt skriker och jublar mer än någonsin just nu. 

 

’’so...we start with Niall...are you seeing someone?’’ frågar han.

 

’’no, i’m still waiting for my princess to come’’ säger han och ler. Aw:ande bryter ut i hela publiken. Åh, min lilla bestie! Gud vad jag saknar honom!

 

’‘awe, we all hope you find your princess soon. And Harry?’’ sa han och vände blicken mot honom istället.

 

’‘yeah..i’m..ehm..i haven’t got a girlfriend..’’ sa Harry, och log.

 

’‘but you’re seeing someone?’’ frågade han.

 

’‘kind of’’ log han. jublande skrik hördes i hela lokalen, ännu en gång.

 

’‘awe, we hope it all goes well...’’ log han glatt. och nu kommer det..  ’‘and now, Louis... we all know that there is someone...’‘log han. ’‘do you want to share it with us?’’ 

 

’’No. All i can say is that there is someone. But..i am not dating’’ 

 

Jag reste mig upp och gick snabbt upp på mitt rum. Bakom mig hörde jag lugna steg från Andrew som kom efter mig. Just nu...brydde jag mig inte. Jag kastade mig på sängen med huvudet i kudden.

Hans händer var plötsligt om mig, och hans kropp tätt intill min. Jag kände varma läppar mot min nacke som pussade mig där, samtidigt som hans händer höll i min ena hand.

 

 

Efter ett tag så hade jag lagt mig på rygg istället, så att vi kunde se varann.

Och för att jag visste att Andrew väntade på en förklaring.

 

’‘you know that boy i’ve told you about? Who broke my heart?’’ sa jag tyst.

 

’‘yes?’’ hans hand hade fångat min och vi låg axe mot axel i min säng och tittade upp i taket.

 

’‘it’s Louis. From One Direction’’ 

 

’’i know’’ sa han och kramade min hand hårdare. Jag tittade förvånat på honom, och ett leende spred sig över hans ansikte.

 

’‘don’t say that you didn’t knew that?’’

 

’’I didn’t!  How?’’ sa jag förvånat.

 

’‘I’m not insecure. I read the newspaper. I’ve got a computer, you know’’ jag skrattade åt det han sagt, bara för att han alltid fick mig att skratta och le. Han skrattade också, så hans ögon smalnade en aning. Jag tittade på hans läppar när han log. De såg förfärligt mjuka ut och de såg väldigt inbjudande ut, han tittade in i mina ögon, fortfarande med ett skratt.

Plötsligt lutade jag mig mot honom och våra läppar fördes samman. De va ännu mjukare än vad de sätt ut att vara, och detta var nog bland den bästa kyssen jag någonsin haft. Plötsligt drog han sig ifrån mig och tittade allvarligt i mina ögon.

 

’‘are you sure?’’ frågade han.  Jag nickade mot honom och han lutade sig ännu en gång mot mig, och våra läppar va  sammanpressande igen.

 


And i'm back! 

Sticker till stockholm typ 6 imorgon, för att se killarna, så jag ska skriva på tåget(bor i Skåne så hinner väll en del) så antagligen får ni kapitel i slutet av helgen. xx

 

You Just Gotta Believe -Kapitel 33.

Den 2012-11-01, kl 03:35:25
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 2

’‘how is it home in London, then?’’ frågade Niall på skype samma kväll.
’‘Good...and lonely’’ suckade jag.
’‘It’s thousands of people there..?’’ Niall skrattade till sitt söta söta skratt, som bara alla älskade och som verkligen fick alla på jorden att bli glada. Inklusive mig, såklart...
’‘You know what I mean. It’s me and Becka who is hanging out. But before it was you, me, her, Andy... you know how i mean, Niall!’’
’‘yeah yeah, i know. But I’m home soon! Think positive!’’
’‘aaaah, i know. How is the US?’’ frågade jag sedan, samtidigt som jag fyllde en mugg med vatten för att sedan sätta in den i mikron och värma te vatten.
’‘It’s great. Like always. I’ve got an idea! You can come here! We can send you a plane!’’
’‘You know i’ve school’’ Såklart tyckte jag att det var en sjukligt bra ide. Men det gick inte.
’’i know it isn’t the only reason. But okey. Let’s take it another time, when you and Lou are friends’’
’‘you know that would never happen’’ sa jag tyst.
’‘ofcourse it will. Don’t be so insecure’’
’‘okey, change of subject’’ sa jag sedan. Jag hade verkligen ingen lust alls till att snacka om killen som gjorde att jag kännt mig som ett vrak i ca 4 månader.
’‘WHAT DO YOU WISH FOR CHRISTMAS!?’’ halv skrek Niall. Jag började skratta åt hans..konstiga beteende.
’‘nothing at all Niall’’ jag hörde hur han suckade på andra sidan jordklotet. Eller...alltså..jag hörde det på skype, inte irl...haha...
’‘stop it. You know...i got money. So tell me what you want and i’ll fix it!’’ Jag skrattade till. Förstod att han var oseriös..
’‘seriosly. You don’t have to give me anything. I’m fine’’
’‘you’re hopeless. Let’s change subject’’ suckade han. Jag skrattade till ännu en gång.
’‘Earlier today...’‘började jag. Niall himlade med ögonen och log lite, som att han var oseriös, men samtidigt väntade på en fortsättning. Ja.. ni fattar.....Inte? Okej.
‘’yes?’’
’’i saw that one question in the magazine..or..i saw Louis’ answer’’ Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta. Egentligen var det ingen stor grej..?
Precis då kom de andra killarna inrusande i rummet och jagade varandra. Först Liam, sen Zayn inte långt därefter, och efter det Louis och Harry precis bakom de. Niall vände sig om av oväsnet och började sedan skratta åt de, likaså jag. Efter ett tag stannade de upp, och då hade de haft sumobrottning i sängen, kuddkrig och något som antagligen skulle likna pjätt.
Louis stannade och tittade på mig genom webben. Alla var helt tysta. Man kunde nästan höra våra andetag. Jag tittade, nä förlåt, stirrade på Louis i datorn. Det var länge sedan jag såg honom sist. Allting var så likt, men samtidigt så olikt. Han såg ut som förr, men samtidigt var det så länge sen sist. 
Jag fick mig lixom en påminnelse på vår tid tillsammans. Alla våra minnen, som jag försökt tränga bort, dock utan framgång.
’‘we’r going..ehm..’‘började Niall och tittade på killarna.
‘‘Zayn, Harry, Liam...ehm..maybe we should...just...cook some food. okey guys?’’ Han blinkade lite mot de, och de verkade fatta vinkeln och skyndade sig ut i köket. Det där var nog det sämsta sättet någonsin, tänkte jag.
’’so..’‘började han. Jag stirrade på honom ett tag till på skärmen, innan jag ‘vaknade till liv’ och insåg vad vi gjorde. Jag tittade ner på mina händer som skakade lite lätt.
’‘Ida..’’ började han. ’‘I’m sorry. I really am’’ han suckade och tittade ner i sitt knä. Det såg iallafall ut som det, i webben.
Jag satt bara helt tyst och visste verkligen inte vad jag skulle säga. 
’‘what I did was... horrible. Or..there’s no words to even describe it... I should’ve think before I actually did that’’ Fortfarande ingen reaktion från min sida. ’‘please, say something’’ bad han.
’’i don’t know what to say, Louis’’
’‘just something..’’
’‘You know...you really hurt me’’ Det var det ända orden jag fick fram. Det var det ända budkskapet jag ville få fram.
’’i know..and i’m sorry. I just...’’ han avbröt sig mitt i meningen. Jag såg att han inte var långt ifrån tårar. ’’I miss you. Everytime i wake up, i just want you by my side. When i’m going out, it’s you i want to go out with. I miss to laugh with you, smile with you, cry with you, do crazy things, being weird without to get embarressed... you know what i mean. I just..i want you back’’
Han tittade upp på mig. Nästan hoppfullt. Som att han trodde att jag skulle ge efter och kasta mig över honom igen. Att jag bara skulle gå tillbaka till honom och låtsas som att inget hänt, som att han inte sårat mig och som att allt var som det varit förrut. Grejen var den att det inte var det. Det skulle aldrig bli det. Jag älskade honom, mer än jag någonsin förstått själv. Ingenting hade egentligen förändrats angående mina känslor, men samtidigt..
Samtidigt kunde jag inte bara glömma vad han gjort. Jag blev ständigt påmind om det. 
Och precis nu när jag börjat inse detta, och börjat gå vidare, så kommer han tillbaka. Inte förrens nu har han insett vad han gjort. Men allting är lixom försent. Han kom försent. Han tänkte för långsamt. Allting skulle inte bli bra nu mellan oss. Jag kunde inte låta honom in en gång till. Jag kunde inte bli sårad ännu en gång.
’‘Louis, i do love you. I love you so freaking much. But i can’t just go back to you. You should’ve thought about this before. You came to late. It’s to late now. I have moved on. You should do that to. Think before act, next time’’ Och med de orden tryckte jag på avsluta samtal, stängde ner locket på datorn och kastade mig på sängen.

 


You Just Gotta Believe -Kapitel 32.

Den 2012-11-01, kl 03:35:19
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 0

Louis Perspektiv:

’’Do you want her back?’’ frågade Harry, och de allas blickar var starkt riktade mot mig.
Jag visste redan svaret. Jag behövde inte ens tänka för en sekund.
’’No’’ sa jag snabbt. Kanske lite för snabbt.
’‘Ehm...are you sure?’’ Jag hörde Zayns tveksamhet i rösten. De andras blickar sade ungefär samma sak.
’‘100?’’
’‘Can you stop?’’ frågade jag allvarligt.
’‘yes, but Louis..’’ började Harry.
’‘yes, what?
’’it didn’t seem like that the whole summer. And...’’ De avbröt sig.
’‘I’m sure! Okey?’’ Nu började jag faktiskt bli lite halv irriterad. Det var ju faktiskt mitt val. Jag hade själv bestämt det. Jag hade inte gjort såhär, om jag inte ville det. Herregud, varför lägger de sig i?

En halvtimme senare var vi ute och gick och var påväg mot Thairestaurangen för att äta. Niall skulle träffa Ida, så han kunde inte följa med. Det skulle faktiskt inte förvåna mig ifall de blev tillsammans nu. Fast Egentligen brydde jag mig inte. De fick göra vad de ville. Men om de blev tillsammans..betydde det att Ida skulle vara här och sova med oss andra? Det skulle ju kännas hel konstigt? Jag menar...Hela sommaren var ju jag och ida... ja..
Vi gick in genom dörren, och doften av mat slog mot oss. Det luktade förfärligt gott. Thaimat! Vi började gå mot kassan för att kolla på tavlorna vad vi skulle ha.
’‘Niall!’’ ropade Zayn plötsligt. Jag tittade åt det hållet de andra gjorde. Vid ett bord satt Niall och ida och åt. Fan.
De andra killarna började gå mot dem. Jag kunde inte göra annat än att gå efter. Jag såg paniken växa i Idas ögon. Hon tittade på Niall. Han tittade snabbt på henne och tog hennes hand.
Alla de andra började hälsa på varandra med kramar. Jag visste inte om jag skulle krama henne. Skulle hon bli sur? Vad skulle hända? Innan jag hann tänka så reste hon sig upp, tog sin jacka och gick med snabba steg mot dörren.



Det hade nu gått flera månader sedan jag och Louis gjort slut. Skolan hade börjat, jag hade slutat jobba, Niall och de andra hade åkt till USA och skulle komma hem om 2 veckor, vilket var 3 dagar innan jul. Jag och Rebecka gick i samma klass nu, eftersom det vart dax att byta skola för mig. För henne med. Hon var fortfarande tillsammans med Andy, som gick på en profisionell dans skola bara några kvarter bort. Killrna hade släppt ett nytt album och var just nu på USA turne. Efter jul skulle vara hemma till nyår och sedan två dagar efter det åka igen.
Jag och Niall var precis likadana som förrut, i sommras. Vi pratade varje dag på antingen telefon eller skype. Zayn, Harry och Liam pratade jag också med. Vi ringde lite då och då och kom ofta och var med i skype-samtalen, ett litet tag.
Louis och jag hade inte pratat. Efter den gången på Thai restaurangen så hade jag mött honom när jag och Becka vart på stan. Vi hade halvt gått in i varann, och båda hade stannat och tittat på den andre. Jag kommer ihåg exakt vad han sagt.
’‘Hey’’
’‘Hi’’ hade jag tyst svarat.
’’It was a long time ago’’
’‘yes’’
’‘How are you?’’
’‘I’m Okey. You?’’
’‘just okey?’’ Han hade tittat på mig med en lite orolig blick.
’‘Louis..stop acting like you care’’ Just där hade jag tittat ner i marken. Hans hand hade nått min haka. Hans hand vad kall, och det gjorde att jag fått gåshud av den lilla beröringen, dels för att han var kall, men mest för att det var just han. Louis.
’’I do. And..’’ där hade han tittat ner i marken, och sedan snabbt upp på mig. ’’ And I miss you’’
’‘Maybe we’ll see each other someday’’ Hade jag sagt, tittat in i hans ögon och gått därifrån, med Becka vid min sida. Jag hade inte ens märkt att hon dragit sig undan, förrens hon efter att jag tagit något steg fick se henne komma.
Jag tänkte tillbaka på de ögonen som jag tittat rakt in i. Det var dock två månader sedan nu. Tänk att jag för 3 och en halv månad sedan umgåtts med Louis varje dag, sommarjobbat, vart på stranden varje dag...and you name it.Allt det vi gjort. Jag kunde inte undgå tanken på att jag saknade det. Om man bortsåg från Louis så saknade jag jsälva sommaren. Men när jag sedan tänkte in han i bilden så blev saknade genast så mycket större.
Jag hade försökt gå ut med andra killar. Niall hade försökt fixa ihop mig med en av hans kompisar, James. Vi hade vart ute tre gånger för några veckor sedan. Men det gick inte. Jag kunde inte tvinga fram känslor för någon. Inte när de känslorna redan fanns för någon annan. Alla killar jag pratat med hade jag bara jämfört med Louis. I mtt huvud så hade det låtit ungefär såhär ’’Nä, men färgen på han är ganska lik Louis hår, fast hans hår är inte alls sådär. Det där är för kort på sidorna. Och sånna skor har Louis. Men gud, den där tröjan.. Louis skulle aldrig ta på sig något sånt’’
Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte. Han var den ända i min hjärna. It was all him.
Jag hade vissa stunder lyckats förtränga honom, när jag var med andra. Men såfort jag var ensam vandrade mina tankar åt honom igen. Allting påminde mig om honom. Twitter, facebook, folk på stan som kom fram och ville ha bild, mitt rum, hus...allting. Överalt fanns det spår av honom. På mitt rum hade han glömt en tröja. I köket så blev jag ständigt påmind om hur han stått vid spisen och alltid lagat mat. I köket så hade han inanna börjat lägga sin handduk över dusch drapperiet, för att låta den torka, och det hade mamma sett, så hon hade fortsatt med det. Fläcken Louis och jag råkat göra i soffan när vi ätit hans hallonpaj, fönsterhandtaget som blivit snett av att jag först försökt öppna det, men sedan hade Louis kaxigt kommit och försökt öppna det, då han trodde det var lätt för honom, men som vi sedan insåg inte gick att öppna utan en nykel.
Folk i skolan frågade mig om honom, på stan, vänner, mamma... Alla utom Niall, Harry, Liam, Zayn, Becka och Andy. De visste ju.
Jag och Becka var ute och handlade julklappar dagen innan killarna skulle komma hem. Andy hade åkt till New York för att hälsa på Liam och killarna, så det var bara jag och hon. Efter att vi tagit en fika, så började vi gå runt i affärerna.
’’i don’t know what i am going to buy to Andy’’ klagade hon.
’‘and i don’t know what i am going to give Niall’’ suckade jag.
’‘clothes? to boring. Accessories? to ordinary. I want to give him something special. But i don’t know what’’ Hon suckade högt och tittade på mig.
’‘don’t look at me! I’m not good at this either’’
Det var så galet kallt ute. Snön låg på marken och folk gick i stora vinter jackor, mössa, halsduk, vantar och allt möjligt. Allt för att hålla värmen. Det hade vart minus grader i flera dagar.
Efter några timmars sökande så hade jag hittat saker till alla utom till Niall. Becka hade inte heller hittat till Andy, men det kom ju fler dagar.
Vi började bli hungriga så vi gick mot mc donalds. Där inne var det varmt och fullt med folk. Vi beställde och gick och satte oss vid ett soffbord när vi fått maten. Det vill säga, två fåtöljer mitt emot varann med ett bord emellan.
Jag började bläddra i tidningen jag köpt innan. En typisk kändis skvaller tidning. Det kom upp intervjuer med Justin som jag snabbt läste. Efter några sidor så stannade jag upp vid en sida med killarna. Jag började läsa texten. Den handlade om killarnas konserter, att Andy Samuels var där, olika frågor som fansen skickat in och som killarna svarat på. En av frågorna fick min blick syn på.

Allison’s question: Louis, what do you want most in life right now? Are you in love? How does your dream girl look? xx
Louis’ svar: Her. yes. I’ve already found her.. xx

Jag stirrade i tidningen. Vad hade han sagt? Jag försökte få in orden. Louis har en tjej. Han är kär i någon. Han har känslor för någon.
Fan, fan fan.


You Just Gotta Believe -Kapitel 31.

Den 2012-11-01, kl 03:35:11
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 0

’’so..’‘började jag och väntade  på en fortsattning.
’’so..’’ svarade han. ’‘what does that mean for you?’’ frågade han tillslut.  Jag visste allvarligt inte vad jag skulle säga. Tänk om det betydde mer för honom än mig? Eller tvärtom...?
’‘okey. To be honest’’ började jag. ’‘We’r friends. Best friends. I love you, i really do Niall. But like a brother. It feels like i’ve kissed my brother’’  Jag andades ut och likaså Niall. Sedan log han.
’‘good, cause i feel the same way. We’r not having that kind of relation’’ 
’’No’’ sa jag och log lite. Plötsligt började Niall skratta lite. Eller...en del. jag tittade undrande på honom.
’’So... i was a good kisser, right? Don’t you dare to say no!’’
Jag började skratta åt den typiska Niall repliken. 
’‘You were good, haha’’ Men sedan blev jag allvarlig igen. ’‘But it’s different. I’m in love with Louis. It’s very different to kiss him’’ Tankarna kom tillbaka åt det hållet. Louis-hållet.
Jag måste erkänna. Fyfan vad jag saknade honom. Att alltid vakna upp med honom vid min sida, kunna skoja med honom, bada, kolla på film, bara prata vanligt om allting och allt annat vi gjort. Det gör så sjukligt ont i mig att inte ha honom vid min sida. 
’’i understand’’ sa han och kramade mig. Han förstod vad jag tänkte. Vad jag kände. Han förstod allting. Det var ingen annan på jorden som gjorde det. 
’’do you miss him much?’’ frågade han tyst. Jag nickade, också tyst. 
’‘like crazy’’  jag sedan.
’‘Have you talked to him?’’
’‘nope. And i won’t either
’‘are you sure?’’ Det var exakt detta jag älskade med Niall. Han är så himla omtänksam!
’‘yes. Let’s talk about something else’’ Sa jag och slog ihop händerna.
Vi slog på tv:n och hämtade datorn. Jag hade inte kollat twitter på någon vecka, så allting var heeelt över spammat där. Frågor om mig och Lou, killarna, mig, hat, folk som stöttade mig och Louis osv. Av att läsa de snälla tweetarna om att fansen fanns där för mig, att jag verkade underbar och allt möjligt snällt. Det fick mig bara att bli så himla rörd.  
’‘aweeeeeeeee!’’ utbrast Niall när han tittade över axeln på alla tweetarna jag läste igenom.
’’i know’’ log jag. Jag hatade att vara i dessa tankebanorna. Louis. 
Det va allt jag tänkte på hela tiden. Inget annat fanns i tanke banorna. Hur han hade behandlat mig. Åh, hela honom.

Louis Perspektiv: 

’’im bored’’ suckade Zayn där han satt bredvid mig i soffan med de andra killarna. Utom Niall som var hos Ida.
’’me to’’ mumlade jag.
’‘Hey, look at this cute picc’’ skrattade helt plötsligt Harry och vände mobilen mot oss så att vi andra kunde se. Det var en tweetpic på Niall och Ida. Jag stirrade på bilden länge. Hon såg glad ut. Lycklig. Niall med. De var kanske lyckliga tillsammans? Men vafan brydde jag mig för?  Deras val..
De andra killarna tittade allihopa på mig, för att se min reaktion. Men jag var bara tyst.
’‘Lou?’’ frågade Liam försiktigt. Jag tittade upp mot honom.
’‘what did really happen?’’ De hade inte vågat fråga innan. De förstod ju att Niall visste. Men de visste inte.
’‘I’m a idiot’’ suckade jag. ’‘But...i don’t regret it. Just....regret the way i did it’’ suckade jag och tänkte tillbaka på hur det varit. Hela flygpalns resan hem hade jag suttit och tänk på ifall jag skulle göra det eller inte. Men jag gjorde det. Det hade kännts rätt då. Det gjorde det fortfarande. Men jag önskade att jag kunde skött det på ett snyggare sätt. Hon såg så ledsen ut. Tom,  på något sätt. Det var på grund av mig. 
Tillslut berättade jag alltihopa för de. Det jag sagt, hennes ansikts uttryck...allting.  Först gav de inga reaktioner ifrån sig alls. Jag blev rädd att jag förlorat de med.
Zayn var den första som sa något.
’‘That was....’’ Han stoppade sig mitt i en mening. 
’’i know’’ sa jag och suckade.  ’’i Know..’'


You Just Gotta Believe -Kapitel 30.

Den 2012-11-01, kl 03:35:04
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 0

Louis Perspektiv:

’‘okey, boys!’’ sa Paul och klappade i händerna. ’‘that’s everything for today!’’ Alla kollade chockat runt på varann. Detta hände lixom inte...
’‘you mean...we’r free?’’ frågade Zayn chockat.
’‘yes! Bye’’ sa han och vinkade av oss. ’‘but we’ll meet here tomorrow at twelwe a clock’’ 
Alla nickade och sa hejdå till honom innan vi drog på våra jackor och steg ut ur studion, bakvägen.
’‘that kind of things...dosen’t happen’’ skrattade Niall.
’’he has probably something else to do’’ instämde jag.
’‘with his wife’’ avslutade Harry.’’so...what’s next?’’ Det var Harry som frågade. Vi hade ju ingenting planerat, eftersom att vi egentligen skulle vart här i typ fyra timmar till. Klockan var bara 3.
’‘football!’’ skrek Zayn, med händerna i luften. De andra instämde med entusiasm. Nialls mobil började plötsligt ringa i hans ficka, och han försökte få upp den ur mjukis byxorna med fickor ner till knäna, typ.
’‘Hey’’ sa Niall glatt. Han gick iväg en bit, för att prata lite mer ostört. Vi andra stod och pratade om vart vi skulle spela fotboll. Vi valde mellan ängen utanför London, eller parken precis när Niall kom tillbaka.
’’No, okey. I’m coming six a clock. Okey? ’’ Han började skratta åt något den andra sa i telefon luren. ’’I won’t be late! I promise!’’ Han skrattade ännu en gång. ’‘Love you to, byeeee’’ Sedan la han glatt på luren och tittade på oss andra, som alla stod och tittade på honom.
’‘who was that?’’ sa Zayn lurigt. ’‘You haven’t told us about her...’’ Niall började skratta.
’’It was just Ida, you all know her?’’ sa han och tittade på de Harry, Liam och Zayn. När hans blick kom till min så mörknade den en aning. Han vände snabbt bort blicken. Såhär hade det varit ända sedan jag och Ida gjort slut. Eller, vi hade aldrig vart tillsammans, men tills det att jag avslutat det vi haft. Han pratade inte så mycket med mig. Inte mer än nödvändigt. Kunde han kalla på någon av de andra istället så gjorde han hellre det. Jag ska inte säga att jag var osynlig för honom. men något åt det hållet. Snart började jag faktiskt bli lite irriterad... Jag menar... Det var ingen HAN behövde vara arg för. Jag kan inte hjälpa att jag inte kände som innan. Eller egentligen hade inget ändrats. Men det gick inte.
De andra killarna märkte att stämningen blev lite konstig, och att jag och Niall stod och tittade på varann. Jag med en frågade blick och han med en mörk blick, som var tom. Tha fuq maaaan?

 Idas Perspektiv:

’’So...do you miss him?’’ frågade Rebecka försiktigt. Jag tittade på henne. Skulle jag ljuga eller vara ärlig? Följa hjärtat eller hjärnan?
’‘ehm...i miss him like crazy’’ suckade jag. ’‘Everyday, every minute of my life. He use to come here now. Around 12. And now...’’ jag suckade och slog ut med händerna. Hon tittade ledset mot mig. Fast ledset var nog inte rätt ord. Hon såg mer....medbädjande ut. Hon hade bedlidande. Och det var inte fake.
’’i Understand. But he can’t just...like...’’ Hon började sin mening, men avslutade den inte. Så jag gjorde det åt henne.
’‘loose his feelings?
’‘exacly’’ sa hon. Hon verkade vänta på en fortsättning.
’’i don’t know. Maybe he didn’t have any? I mean, from the beggin?’’
’‘ofcourse he had. I’ve known him forever. He has’’ sa Andy som kom gående genom vardagsrummet. Han hade vart på toa, och jag och Rebecka satt och väntade soffan. Niall och Zayn skulle snart komma. De andra killarna var hemma, eftersom de hade några dagar off.
’‘aaahh, i don’t know’’ sa jag och kastade mig bak i soffan. Det ringde på dörren, så Andy gick för att öppna.
’‘have you talked too him?’’ frågade Becka. Jag suckade och skakade på huvudet.
’‘why?’’ fortsatte hon.
’‘cause he’s a ass. I Don’t want his excuses. Like...i didn’t knew, i couldn’t know or we can be friends. I don’t want to have anything to do with him’’ suckade jag, ännu en gång. 
Rebecka lutade sig fram och kramade om mig.
’‘with who?’’ sa en glad röst och kastade sig ner bredvid mig i soffan.
’‘the idiot’’ sa Rebecka snabbt. ’‘dont say his name. He makes her ill’’ sa Rebecka och nickade mot mig.
Niall tittade på mig och kastade sedan armarna runt mig och la sig på mig. Det vill säga, huvudet i mitt knä och armarna runt mig. Jag klappade honom på huvudet som en liten bebis.
’’My bestie. Everything will be okey’’ sa han och kramade mig hårdare.
’‘awe, you’re so cute!’’ utbrast Andy. Alla tittade på honom. ’‘yes seriosly!’’ Alla tittadefortfarande på honom.
’‘we’r bestfriends’’ skrattade jag.
’’i know. But best friends can be cute’’ log han. 
’‘what are we going to do?’’ frågade Becka sedan, och tittade runt på oss alla för att få ett svar. Ingen kunde komma på något. Ingen kunde komma på ideer.
’‘cinema?’’ sa Andy efter ett tag.
’‘and then go and eat after?’’
’‘HELL YEAH!’’ Niall jublade och gjorde high five med mig.
’‘why don’t i get a high five to?’’ sa Andy surt, på skoj.
’‘you didn’t say food. dah!?’’ Niall gjorde bitch grejen med handen och vi andra skrattade och reste oss upp.
’’so what movie?’’ frågade jag.
’‘let’s see when we’r there’’

På kvällen efter att vi sett bio och ätit så skulle vi gå hem, eftersom vi faktiskt skulle jobba imorgon. Iallafall jag och Becka. De andra lovade att komma dit efter att de vaknat.
Niall skulle följa med mig hem, eftersom han sov över där ibland, så vi sa hejdå till de andra och började gå hemmåt.
’‘how is your mother?’’ frågade jag honom.
’‘better. I think’’ han tittade ner i marken och sedan på mig. ’‘and with Louis and you?’’
’’i haven’t talk with him’’ sa jag och rykte på axlarna..
När vi kom hem så drog vi på oss pyamas och la oss direkt i min stora säng. Vi låg och pratade ett tag, om allting. Jag vände mig om för att ligga med huvudet inått för att jag brukade sova så. Där låg Nialls huvud. Nära mitt. Bara ett par centimeter. Fem kanske. Jag tittade in i hans ögon och sedan på hans läppar. Vad fan höll jag på med? Sakta, utan att någon av oss visste vad vi gjorde, så lutade vi båda oss inått och kysste varann. Ingen med mer enutsiasm än den andra. Båda likadant. Vi drog oss ifrån varann och vände oss om, båda två. Ingen sa något.
Tankarna snurrade i mitt huvud. Vad var det där? Niall och jag var bästavänner. Inget mer. Aldrig hade jag kännt något extra för honom. Aldrig hade jag blivit pirrig i magen av att tänka på honom. Vi var bästavänner, förihelvete. Detta var bara fel. Allting var fel. 
Hans läppar mot mina var fel. Det var inte vi. Han och jag. Vi var inte så. Jag låg länge och bara tänkte. Tankarna irrade runt. Jag måste prata med honom. Imorgon. Fan, det var ju länge tills dess. Tillslut gick det inte mer.
’‘Niall?’’ frågade jag tyst.
’‘yes?’’ svarade han.
’‘are you a wake?’'
’‘yes’’
’’i think we have to talk’’ sa jag tyst.
’’me to’’ vi båda satte oss upp i soffan. Okej, nu gör vi detta, typ...






You Just Gotta Believe -Kapitel 29.

Den 2012-11-01, kl 03:33:43
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 0

Jag knackade på dörren till Nialls lägenhet.
’‘wait a secoooond!’’ hörde jag han ropa in ifrån. Mitt huvud höll på att sprängas. Varför gjorde jag så igår? Varför följde jag med honom? Okej, jag var väll halvt medvetslös...Fan. Jag skulle aldrig gått dit. Han är en idiot. Jag tycker så jävla illa om honom, samtidigt som jag älskar honom lika mycket som för en dag sedan, en vecka sedan och en månad sedan...Mina känslor försvinner ju inte bara...
Dörren öppnades plötsligt och där stod Niall i bara grå mjukisbyxor uppkavlade till knäna, utan tröja.
Vi sa ingenting, utan tittade bara på varandra. Jag antar att alla killarna förstått att det hänt något mellan mig och...Louis.
Han öppnade sina armar, för att jag skulle krama honom, och jag lutade mig in i hans omfamning och han höll sina trygga armar runt mig. Han drog in mig i lägenheten och drog mig mot köket, han stod och stekte ägg och mackor. Någon blandning han visat mig förr. Macka, ägg, ost och macka igen. Typ toast. Fast nej...
Utan att säga ett enda ord, så stekte han en Niall macka till mig, samtidigt som jag satt på den ena stolen och tittade på. Stirrade rakt ut i ingenting. Mina tankar var såklart åt det hållet de vart hela tiden. Hela sommaren.
Han höll två tallrikar med i luften med varsin macka på och började gå ut mot vardagsrummet. Jag reste mig upp, men en viss trötthet och gick och öppnade kylen för att leta efter dricka. Det låg en 1,5 oöppnad cola flaska som jag tog med mig. I skåpet hittade jag bara ett glas, då de andra var i diskmaskinen, som var på. Äh, vafan. Skit samma. Jag brydde mig inte. Ett jävla glas liksom.
Jag gick ut mot honom, där han satt i soffan, och släpade benen efter mig. Han tittade upp när jag kom, redo att börja äta direkt. Jag log lite svagt mot honom, bara för att han var så jävla söt när han satt, nästan höll på att hoppa upp ur soffan för att han ville äta.
’‘eat’’ sa jag. Det var de första ordet som sagts mellan oss sedan igår. Vi hade som sagt inte sagt något alls sen jag kommit.
’‘come’’ sa han och klappade på platsen bredvid sig.
Vi började äta våran Niall special, och jag skojar inte när jag säger att detta är bland det godaste som finns. Det är verkligen svin gott! Han började öppna colan och hälla upp i glaset. Sedan tittade han på mig med en road blick.
’‘one glas?’’ skrattade han. Jag nickade och kunde inte låta bli att dra på munnen.
’‘the other was in the washer’’ sa jag och rykte på axlarna. Han skrattade till ännu en gång innan han räckte glaset mot mig, jag tittade på det och sedan på honom. Han kollade återigen på mig med en road blick, som om han sa ’‘vad är ditt problem nudå?’’ haha.
Sedan tog jag glaset och drack några klunkar innan jag räckte det till honom.
Vi åt under tystnad. Och nu väntar ni på att jag ska säga att det var en skön tystnad, ingen pinsam, men det skriver de i alla andra noveller, så ni förstår nig det själva.
Efter maten, så reste jag mig upp för att ta talrikarna, men Niall stoppade mig.
’‘let me’’ sa han och försökte komma åt de.
’’no’’ sa jag och sprang snabbt in med de i köket. Bakom mig hörde jag en skrattandes Niall, och jag kunde inte låta bli att att skratta lite jag med. Det var fan sjukt hur han fick mig att må. Han fick mig alltid att må så bra och le. Min bästa lilla vän!
’‘Could you take the ice cream with you out?’’ ropade han.
’‘got it’’ svarade jag högt, innan jag drog ut den stora förpakningen med talriksglass ur frysen, två skedar och gick sedan ut till honom.
’‘ehm...okey?’’ Han skrattade åt vårt fina glassfat innan han tog emot skeden och högg in.
’’i think you know what i want to know’’ sa Niall efter en stunds tystnad med bara tv:n på, och något program på MTV.
Efter ett långt snack i flera timmar, där jag berättat allting han sagt. Hela mitt hjärta var...krossat. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade panik. Killen jag älskade...
Allt detta hade jag berättat för Niall, och han kramade mig hårt.
’‘are we talking about the same Louis?’’ sa han chockerat. Jag tittade på han med en ledsen blick och han kramade mig hårdare.
’‘seriosly...what the hell...what’s wrong with him? ’’ Han stirrade ut i ingenting, precis som om han inte kunde förstå det, but i don’t blame him. Jag förstod inte heller. 
Några tårar rullade sakta ner för mina kinder, och jag släppte ut allt. All ilskan, sorgen, glädjen över att Niall fanns...
’’do you want me to talk with him?’’ Jag skakade snabbt på huvudet. Det var lixom ingen ide.
’‘you sure? ’’ frågade han igen. Jag nickade.
’‘yes, I’m sure. If he feel in that way, it’s his choice. I mean...if he don’t want me...’’ Jag skakade på huvudet och lutade mig mot Nialls bröstkorg för att lyssna på hans lugna andetag, vilket fick mig att känna mig trygg. Med Niall vid min sida, skulle jag klara allt.
’’I don’t want you to be sad, babe’’ sa han sakta.
’‘tell your best friend that’’ muttrade jag. Min mobil började ringa och jag min bick flyttades mot den på soffbordet. Louis.
’‘what does he want, Niall!?’’ sa jag förfärat. 
’’Do you want to talk with him?’’ 
’’NO NO NO NO NO!’’
’‘then don’t’’ Han drog mig intill sig igen, och gav mig en Horan hug, där vi låg i soffan. Min mobil började lysa, och ett sms trillade in.

Louis Tomlinson: I just want to explain. Please, let me do that. I didn’t want to hurt you like this. I thought you understood that we were’nt together for real!

’‘aaaah, what the fuck is this? SERIOSLY!?’’Sa jag och slog ut med händerna. Who the hell do he think he is?’’
’‘idiot’’ muttrade Niall.
Tio minuter senare ringde det på dörren. Jag tittade på Niall, och han tittade på mig, innan han gick mot ytterdörren. Han öppnade dörren, och direkt hörde jag en röst jag kände igen så väl. Jag slutade andas för en sekund, och allting var helt tyst. Mitt hjärta slog i hundra nittio, och allt jag kunde tänka på var honom.
’‘She is here, right?’’ sa han tyst. Louis.
’‘yes.’’ svarade Niall kort.
’‘Let me in. Please’’ Sa Lou bädjande.
’’no, go away, Louis’’
’‘could you...atleast take a t-shirt on? I mean...you don’t have to show your abs in front of her..’’ Jag var fan nära på att börja skratta åt hans patetiska skit. Detta var nstan skrattretande, somtidigt som detta var killen jag älskade mest på jorden, bortsett från min bestie Niall.
’‘what the hell Lou! What’s wrong with you, man?!’’ Niall lät en aningen arg, något jag aldrig hört förrut...
’‘are you on her side?’’
’‘this is so damn pathetic’’ Niall stängde dörren, och började gå in mot mig i soffan.
’‘i thought you were my best friend Niall. Apperently not!’’ och sedan hördes hårda steg i trappan. ÅH DAMN FYFAN, RÖR INTE MIN BESTIE. Jag tog upp min mobil, och tryckte in ‘svara’ på Louis medelande.

Till Louis: LEAVE NIALL ALONE.

Niall skrattade till lite bakom mig, åt smset som han läst, och sedan satte han sig och såg på mig.
’‘What the hell is this!’’ Jag skakade på huvudet.
’’i don’t know Niall...I don’t know’’
Ibland tror man att människor är annorlunda än vad de egentligen är. Ibland visar det sig att de inte är så som de verkade. De är inte alltid de där perfekta man alltid trott.
Han krossade mitt hjärta. Så jävla mycket att det inte finns ord för det. Jag älskar honom så mycket att jag inte vet vad jag ska göra. Han var den ända för mig. Han var anledningen till att jag gick upp på morgonen, att det var kul att gå till jobbet för jag visste att han skulle vara där. Han förändrade mig, helt enkelt. Men jag var för dum för att se hur han egentligen var. Vad han egentligen kände. Det lönar sig inte att gå runt och vara arg. Han gjorde sitt val. Han ville inte ha mig. Han valde bort mig. Men jag förstår honom. Han kan få vemfan han vill på fall. Visst, fortsätt Louis. Fortsätt med dina jävla lekar. Eller var det bara mig? Var jag bara den där leksaken som var kul i början, som man sedan lägger i en svart sopsäck på vinden. Var det så? Är jag verkligen värd så lite?


You Just Gotta Believe -Kapitel 28.

Den 2012-11-01, kl 03:33:37
Filed in You Just Gotta Believe [avslutad] | Kommentarer: 0

Jag hade inte tagit på mig skorna innan jag gick ut för jag ville bara komma därifrån. Jag ville inte att han skulle se mig sårad. Sårad av hans patetiska handlingar. Hade varit skönt om han sagt det om sommarflörten för sisådär några veckor sedan. Jag landa på den varma marken och satte mig med en duns på det svala trappsteget pga skuggan för att ta på mig mina slitna converse. Efter det gick jag iväg från hans hus med skakande ben och kände hur det börja svida i ögonen. På ett sätt ville jag aldrig se han, och på ett annat så ville jag ändå att han skulle springa ut till mig, som på film, och säga hur mycket han älskar mig men nejdå.. Idiot.
Jag kände på mig att det skulle bli en tuff tid, så därför gick jag till en rutten butik och handla bunkar med glass, choklad, godis och läsk. Oh boy, detta kommer ta lång tid.. Jag tog upp min telefon och fick skåda några sms från Niall men helt ärligt så hade jag ingen lust att prata med någon nu, SO WHY BOTHER? Jag satte i hörlurarna och satte igång ”If you could see me now – the script” Jag gick hem. Det tog lång tid, men det var värt det. Behövde luft som torka bort tårarna så dem inte började rinna för dem fick inte det. Då var det kört, då skulle det aldrig sluta.
Jag kom innanför hallen och som tur, var ingen hemma. Mina ben vek sig och jag landade med huvudet mot golvet. men vafan ska jag bry mig för? Huvudvärken kommer komma ändå. Jag kände hur min kropp började skaka mer och mer och hur tårarna var nära på att rinna ner för mina kinder och jag blev så sur. Jag blev så sur över att jag reagera så här starkt, för jag vill inte vara en svag liten mes som gick på hans små lekar, som många andra. Så därför skratta jag grovt och tyst för mig själv med ett snett leende på läpparna samtidigt som jag tryckte mig upp från golvet. Jag tog glassen och godiset och gick upp på mitt rum. Tänker inte vara någon typical tjej som sätter igång en kärleksfilm och börjar böla, men dock behöver jag min musik så jag starta datorn ändå.
”They say that music is the home for your pain”. BULL.SHIT! Jag sitter och gråter för kung och fosterland och äcklas av hur jag reagerar.. Jag hatar att jag älskar han. Jag hatar han så jävla mycket.. Men ändå så vill jag vara i hans famn NU. Vadfan ska jag göra? Chokladen och glassen hjälper i små mängder. Men inte tillräckligt. Det känns som att det äter upp mig inombords. Och det torterar mig. Det gör så ont. Det är därför jag gråter, inte för att han faktiskt sa det till mig, för det har jag knappt fattat än, utan för att det gör så ont. Det svider, det värker, och värst av allt.. Det trycker och bränner på hjärtat. Känns ibland som att mina lungor punkteras när jag får till en för hård snuftning och jag kan inte andas. Precis som att tunga vikter läggs mot mina lungor och jag kan inte få bort dem.
Jag brukade oftast tänka innan; att så länge jag var kär så är allt bra, för då var jag faktiskt kär och det är en underbar känsla. Näfan, inte såhär. Efter några deprimerade timmar, så ger jag upp. Jag håller inte på såhär, this isn’t my flo. Jag satte mig upp ur sängen, slängde glassen och godiset (JOKE, skulle aldrig göra det mot mitt godis). Jag la glassen i frysen & satte godiset på mitt skrivbord. Om han nu ville ha en sommarflört så skulle han få det. Jag smsade Niall och frågade om alla kunde träffas lite på stranden och mysa och kanske dricka lite. Nämnde INGET om det med Louis.
Några minuter senare svarade han ja, och att alla andra kunde. GOODYY! Jag våga snabbt mitt solblekta hår så det blev lite av en sommarfrisyr, tog lite bronspuder så min solbrända hud skulle skimra lite på ansiktet, satte på mig en blommig bikini utan band från gina tricot som jag visste att Louis gillade och en stickad grå kofta, ett snyggt brunt skärp och ett par vita shorts. DONE!
Jag skrev en snabb lapp om att jag skulle sova hoss en polare till mina föräldrar och stack ut ur huset. Där ute tog jag min ruttna cykel och började cykla mot stranden där vi skulle mötas.
Jag hoppade in i Nialls famn och kramade om honom hårt. Alla var där förutom Louis, och jag blev stolt över mig själv över hur säkert jag frågade Zayn vart han var. Zayn kollade på mig misstänksamt samtidigt som han svarade att han var påväg vilket gjorde mig upprymd samtidigt som det smärtade som fan i bröstet på mig. ’Nej ida, du ska inte gråta. Inte här & nu.’
”So.. lets goo!” sa jag och log lite mot Liam och Harry.
Liam log mot mig and I’m telling ya.. det leendet är värt guld. Det gick ett lyckorus genom hela mig och det kändes verkligen som att det skulle bli en bra kväll, med eller utan Louis närhet.
Vi hjälptes åt att bära filtar, drickan, och Nialls gitarr till vart vi skulle sitta. Vattnet var stilla och det var redan skymning. Alla satte sig tillsammans och vi började elda på veden som vi samlat ihop. Alla satt ihopträngda och myste och hade det bra. Jag hade t.o.m. ett äkta leende på mina läppar. Tills jag såg Louis kommande gåendes. FAN. Jag började shippa efter luft diskret och hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till! Jag tänkte snabbt ut en plan för att minska ögonkontakten och den pinsamma tystnaden eftersom ingen vet om det än, tror jag. Mina händer börja skaka och snart var det för sent. Men några sekunder senare så fick jag en snilleblixt så jag drog av mig kläderna, pekade ut mot havet och började springa, med Liam efter mig. Crapcrapcrapcrap. Jag låtsades som ingenting och han verkade inte fatta vad som pågick. YEEAH!
Snart börja fler och fler komma ut i vattnet och alla badade och stänkte på varandra. Det var sjukt, varje gång jag råkade röra Louis när alla stänkte vatten på alla, så brändes det alltid som tusan mot min hud, precis som att han var en glödande stekpanna. Jag kände många gånger hur han stirra på mig men jag valde att ignorera det. Jag vågade inte möta hans ögon. Förstår inte hur det kunde bli såhär. Jag kände att jag inte skulle klara det länge till så jag sprang mot stranden och torka av mig snabbt med en handduk samt som jag tog på mig kläderna igen. Jag tog fram drickan som Harry tagit med och började med att halsa tre cider direkt. Jag ville inte känna denna smärta längre. Jag började leta i väskan efter något bättre än cider och efter någon minut hittade vad jag leta efter, vodka. Jag tog massa klunkar innan jag kände hur någon tog tag i flaskan och stoppade mig. Zayn.
”Ida, whats up?”
”Öh.. *rap* not much actually, hihi vas happening?!” fan, började redan bli lullig.
”You sure girl? Do you want to talk about something?”
”Öh.. Oh no, thankzzzz… I just want to have fun , you know.. live while your young.. HÖHÖ”
Zayn skrattade ett misstänktsamt men endå underhållat skratt.
”Okay, do whatever you want..”
”THANKS, BRO”
Jag skulle nyss gräppa tag vodkaflaskan igen men Zayn tog den.
”But still, I don’t think you should drink so much of this.”
Jag muttra till lite medans jag leta upp lite annan dricka i Harrys väska, och jo, jag hittade några jägers som jag snabbt hällde ner genom halsen. Det brände, men who gives a fuck?
Efter 10 minuter var allt som bortblåst, jag var full.. väldigt full. Jag bestämde mig att gå ut och bada igen och eftersom de andra var lite lulliga så hängde dem också med. Jag skratta så sjukt mycket och jag, Harry & Zayn hade massa utmaningar samtidigt som Niall stod bredvid och skratta åt oss.
Helt plötsligt slank det ur Harry;
”Take your topp off”, på ett skämtsamt men ändå seriöst sätt. Han var ju trotsallt full. Men såg jag det som ett skämt när jag var så pass full som jag var? Nej. Jag drog av mig toppen lika snabbt som jag uppfatta vad han sa och hörde massa chockande läten. Niall blev sur som fan på Harry och tog tag i hans nacke och tryckte ner han under vattnet medan han tvingade Zayn och Liam att vända, och dem tveka inte. Harry kom upp över vattenytan och Niall skvätte vatten på han menat med att han skulle vakna till från hans tillstånd och gav han en mördande blick. Jag tittade förvånat på Niall precis som att jag gjort något fel och jag såg en stor ilska brinna i hans ögon. Några sekunder senare känner jag ett par armar om mig som täckte mina privata delar. Louis. Hans varma hud träffa min och hans bröstkorg täckte mina bröst samtidigt som han stirrade in i mina ögon.
”WHY IN THE HELL DID YOU DO THAT?!” Skrek han med både ilska och oro i rösten.
”Because I wanted to, why should you care?! I was just a summerfling, wasn’t I?!” Sa jag sårat och hörde hur min röst var nära på att brista.
”But that doesn’t mean that you can do whatever you want to!” Sa han menat.
”Why not? It’s not like we’re dating or anything.” Sa jag och jag kände hur mina tårar började rinna och hur en explosion av smärta träffade mitt hjärta när jag sa det sista.
”Ida, You’ve been drinking too much.” Sa han lugnt och hest med en röst som jag skulle egentligen älskat men nu.. Nä hur fan vågar han?!
”WHO THE HELL ARE YOU TO JUDGE?! WHO, THE HELL, ARE YOU TO JUDGE?! AT FIRST, YOU MADE ME FALL IN LOVE WITH YOU, I MEAN REALLY FALL IN LOVE. AND THEN YOU BROKE MY HEART BECAUSE YOU DIDN’T FEEL THE SAME WAY THAT I FEELT, SO YOU USED ME. JUST SO YOU COULD HAVE SEX WITH ME, BECAUSE YOU HAVE NEEDS. AND YOU WANNA KNOW WHAT THE WORST PART OF ALL THIS? THAT YOU DON’T EVEN LOVE ME, YOU DON’T EVEN LOVE ME BACK. THAT’S YOU. SO WHO THE FUCK ARE YOU TO JUDGE ME?!”
Efter det så kändes det som om hela jag gick i tusen bitar. Jag kunde inte hålla det inne längre. Jag faller ihop i vattnet, men lika snabbt så lyfter Louis upp mig igen och håller om mig samtidigt som han gråter mot min rygg. Men varför? Han älskar inte ens mig. Han älskar inte mig. Jag börjar nästan skrika för jag gråter så mycket och Louis tar på mig bikinitoppen samtidigt som han inte släpper mig. Han går upp med mig ur vattnet och sätter på mig kläderna, han lämnar dem andra med så himla många frågor men han bryr sig inte. Jag orkar inte mer. Jag har inte orken till att bry mig om vad han ska göra med mig nu. Han lägger mig i sin bil som jag åkt så många gånger i, och stänger dörren om mig och går till förarsätet. Det är helt tyst under hela bilresan bortsett från mina tunga snyftningar och hackningar. Där somnar jag.
Jag vaknar upp av att solljuset lyster starkt mot mig och tar min ena kudde över huvudet. Fyfan vilken huvudvärk. Vad hände igår? Efter lite tänkande så kommer jag på det och börjar nästan gråta över hela händelsen igen. Jag försöker resa mig men huvudvärken tar över så jag lägger mig stönande mot kudden. Jag andas in doften från kudden och blir upprymd och börja le av ren reflex. Några snabba sekunder senare kommer jag på vad det var för doft. Louis. Jag öppna mina ögon och sket hur huvudvärken värkte och det var då jag märkte att jag inte var hemma i min egna trygga säng. Jag var hemma hos Louis. Oroligt men diskret vände jag mig sakta om för att möta de gröna ögonen om de nu var där. Samtidigt som jag mår illa över vad för konsekvenser jag kanske måste möta om han är bakom mig så vänder jag mig om med en glimtahopp. Han var inte där. Jag pustar ut men samtidigt som det smärtar i mitt hjärta. Shit, jag måste vara desperat. Jag tar snabbt på mig mina kläder och till förvåning så hittar jag mina svarta Ray-Ban wayfarer som jag fått av min pappa. Måste ha glömt dem sist jag var här. Ännu än gång smärtar det i bröstet. Jag tar snabbt på mig dem för att undvika solens strålar. Jag smyger ner för trappen och jag hittar vad jag förväntat mig, i soffan ligger han med sin nakna solbrända kropp med en filt över sig och hans bruna kalufs till hår sticker fram från kudden. Fan va jag kommer sakna honom. jag känner hur tårarna börjar rinna och jag tar på mig skorna, öppnar dörren och börjar gå snabbt. Snabbt som satan. Vet ni vem jag behöver nu? Niall.

 


Tidigare inlägg
© Headerbilder från WeHeartIt